En liten piruett.

Lite sent pÃ¥ ”bollen” men här kommer ett nytt blogginlägg sÃ¥ här andra fredagen i februari 2024. Bättre sent än aldrig, eller hur? :)

Vad vore väl jul och ledighet i all sin glans om inte vardagen fanns? Det är så skönt att trycka på ”paus” knappen en stund, men jag är otroligt tacksam att jag har en vardag att komma tillbaka till. Ta aldrig alla dessa ”vanliga dagar” för givet för det är väl just de som är Livet?

Här uppe i Gurkornas Stad Bästerås har det varit väldigt kallt, för några veckor sedan fick vi nog alla mer eller mindre hicka när vi läste -20 grader på termometern. Tillsammans med mängder med snö var vintern ett faktum och jag älskar det! Ska det vara vinter ska det vara vinter, likadant med de andra årstiderna. Jag är så tacksam över att bo i ett land med olika säsonger och årstider.

I skrivande stund har den extrema kylan gått över, mycket av snön är borta, men isen är kvar, det är riktigt halt på sina ställen, det fick jag känna av för någon vecka sedan. Det är tur du inte kan se mig just nu för jag druttade på näsan rejält, bokstavligen talat. När jag skulle packa ut grejer ur min bil, halkade jag och ramlade på bakluckan, med näsan alltså. Det ”knastrade” till på min lilla näsa, allt bara blev svart och jag höll på att tuppa av ordentligt, precis utanför vårt hus, med en kasse mat i ena handen och den andra handen på bilen för att inte ramla igen.

Men en bra kvinna reder sig själv… jag kom tillbaka till Livet och kunde gå in i huset. Väl därinne fortsatte näsan att dunka, det gör så ont när man slår sig på just näsan. Tårarna rinner vare sig man vill det eller ej. Nu är näsan lite lätt svullen och har övergått i en mer grön/gul ton, ja, vad gör man inte för att förgylla tillvaron för sina medpassagerare? Jag ser ut som om jag gått en boxningsmatch eller fem.

Min ”lilla” piruett förra veckan utanför vårt hus fick mig återigen att tänka på Livet. Ibland druttar vi på ändan och slår oss illa på ställen där vi minst anar. Tårarna kan ibland rinna fastän vi inte vill för en smärta som inte syns… än.

Just i mitt fall är jag tacksam för smink, näsan med dess blåmärken går att ”fixa till” på ytan. Blåmärkena finns kvar, men de behöver jag inte visa för allt och alla :)

Men hemma, i vårt hus, kan jag gå osminkad med blå/grön/gul näsa, jag vet att min PJ älskar mig ändå som väl är. Likadant är det med Gud, du är välkommen till Honom precis som du är, med den ”osminkade sanningen” som inte alltid är så vacker att se på. Gud älskar dig ändå, precis som du är, du behöver inte göra dig till för Honom, Han ser allt.

Jag älskar sammanhang där jag får vara precis som jag är. Det är härligt att klä upp sig ibland för att gå på fest, sätta på lite parfym och smink, men de där dagarna med toffs i håret och med mjukisbrallor är ändå att föredra :)

När jag går till kyrkan på söndagarna ser jag människor av alla de sorter. En del klär upp sig till tänderna, andra klär upp sig lite mer ”lagom” och andra kommer och ser ut som lite ”hejsan svejsan” och vet du - det gör ingenting. Kom som du är - huvudsaken är att du kommer! Du är välkommen precis som du är.

Alla har sitt Livet igenom. Möt människor med ett leende, bakom våra ”fasader och smink” vet vi aldrig vad som döljer sig. Vi har alla blåmärken på kroppen eller i själen. Livet ändå…

När du är glad, märker dina vänner vem du är. När du är nedstämd märker du vilka dina vänner är. Gud är och förblir en vän som alltid finns hos dig.

"You don’t have to explain everything to everyone. Take your time to rest. Take your time to heal."

”Be patient. Your storms are only temporary but the blessings of God last forever”.

All uppmuntran
från Ulrica - som slog ner samma billucka på min mans huvud igår… :)