Du finns i mina böner.
Det är oktober. September blev mycket solsken men ändå en mörk månad för vårt land, så mycket våld och skjutningar nära oss. Be för vårt land, namnge vårt älskade Sverige, den stad, stadsdel och gata där du bor när du ber. Det gör skillnad på riktigt.
De senaste veckorna har jag ibland velat bli 7 år gammal igen, krypa upp i pappas knä, känna hans (alldeles för mycket…) herrparfym, känna hur tryggheten fyller hela min kropp när han kramar om mig. På något sätt har jag kvar den där blyga 7-åringen i mig.
Jag minns också när jag och PJ möttes, dagen vi blev ett par, den 11 februari 1981, då var jag 15 år. Den fnittriga tonårstjejen finns också kvar i mig.
Vi var bara 20 år gamla när vi gifte oss 1986, den 20-åriga bruden finns kvar inom mig. Lyckan den dagen var obeskrivlig. Jag skrattade så mycket på vår bröllopsdag så jag hade träningsvärk i magen dagen efter.
Lika obeskrivlig var lördagen den 4 mars 1989, när vi välkomnade vår älskade son Robert till vår lilla familj, då var jag 23 år. Den unga, lite osäkra mamman, finns kvar i mitt inre.
Året efter, tisdagen den 20 november 1990, välkomnade vi vår lika älskade dotter Victoria, vår familj gick från tre till fyra. Vi hade nyss fyllt 25 år PJ och jag, köpt vårt första hus och lyckan var stor när vi ännu en gång blev far och mor :) Jag minns med glädje den där nyblivna tvåbarnsmamman som lite lätt förvirrat undrade när hon skulle få sova en hel natt nästa gång? Det undrar jag fortfarande jag kan berätta. Livet förändras för alltid den dagen du blir förälder.
1998 miste vi ett barn. Då var vi 33 år, jag minns tårarna, jag minns kampen inom mig för att Livet skulle fortsätta. För det gör det. Livet fortsätter ibland obarmhärtigt vad vi än går igenom, det stannar aldrig.
Jag har berättat och skrivit många gånger om hur vår pappa Göran alltid ber för oss, morgon och kväll namnger han oss allihop, alla 34. Nu börjar det svänga ordentligt. Pappa ligger på sjukhus ännu en gång, han är gammal och sjuk. Inom mig såg jag ”helt plötsligt” den lilla 7-åriga Ulrica som kryper upp i pappas knä, 15-åringen som glatt berättade att hon ”hittat” en pojkvän, jag såg min stiliga pappa hålla tal på vår bröllopsdag, jag såg hur han lyfte upp våra nyfödda barn och bad för dem redan på BB.
”Vill du att jag ber för dig pappa?” sa jag i luren i tisdags. Just nu har pappa lite svårt att prata, jag väntade inte på svaret för jag vet att svaret är ”Ja!” Jag bad så taket lyfte sig en smula på vårt gamla hus.
Nu får vi vara starka och bära pappa som burit oss i alla år.
Bön gör skillnad. De senaste åren har jag bett och tjoat högt när jag kört bil. Jag sätter på lovsång vid långkörningar, jag ber så länge och högt jag bara kan. Ibland har jag legat på knä hemma, krälandes på golvet i tårar, jag slutar aldrig att be.
Jag börjar alltid med att tacka Gud för det Liv jag fått, det finns många utmaningar, men det finns alltid otroligt mycket att tacka för. Gud gav mig Livet och pappa har genom sitt liv visat oss, om och om igen, att det är upp till oss att göra vårt bästa i alla säsonger.
Så hur och vad ska man be för när livet är svårt? När livet är på topp är det tyvärr lätt att glömma bort att be…
Du kan vråla och tjoa högt som jag gör ibland, men det behövs inte. Han hör en mycket enkel bön, han hör en svag viskning när du inte orkar mer. Han ser och hör allt, inte som ett hot utan som tröst om du också känner att du ibland vill bli 7 år igen, inte orkar vara stark för allt och alla utan bara vill vara. Det är helt ok.
Nu är jag 58 år och en vecka gammal, det är för länge sedan dags att bära min egen familj i bön. Och jag gör som pappa lärt mig, namnger dem alla morgon och kväll.
Att säga ”Jag tänker på dig” är fint. Men att ”finnas i någons böner” slår allt.
”När du är i 50-årsåldern Ulrica, då bär du mycket”, sa mamma. ”Då har du åldrande föräldrar och då har du också troligtvis fått barnbarn.”
Du hade rätt även i det mamma. Jag bär med glädje! Jag bär min familj i bön, vilken förmån.
Don’t forget to pray. It matters. Really.
”To get nations back on their feet, we must first get down on our knees”. (Billy Graham)
All uppmuntran!
Hälsningar från
Bedjande Ulrica
De senaste veckorna har jag ibland velat bli 7 år gammal igen, krypa upp i pappas knä, känna hans (alldeles för mycket…) herrparfym, känna hur tryggheten fyller hela min kropp när han kramar om mig. På något sätt har jag kvar den där blyga 7-åringen i mig.
Jag minns också när jag och PJ möttes, dagen vi blev ett par, den 11 februari 1981, då var jag 15 år. Den fnittriga tonårstjejen finns också kvar i mig.
Vi var bara 20 år gamla när vi gifte oss 1986, den 20-åriga bruden finns kvar inom mig. Lyckan den dagen var obeskrivlig. Jag skrattade så mycket på vår bröllopsdag så jag hade träningsvärk i magen dagen efter.
Lika obeskrivlig var lördagen den 4 mars 1989, när vi välkomnade vår älskade son Robert till vår lilla familj, då var jag 23 år. Den unga, lite osäkra mamman, finns kvar i mitt inre.
Året efter, tisdagen den 20 november 1990, välkomnade vi vår lika älskade dotter Victoria, vår familj gick från tre till fyra. Vi hade nyss fyllt 25 år PJ och jag, köpt vårt första hus och lyckan var stor när vi ännu en gång blev far och mor :) Jag minns med glädje den där nyblivna tvåbarnsmamman som lite lätt förvirrat undrade när hon skulle få sova en hel natt nästa gång? Det undrar jag fortfarande jag kan berätta. Livet förändras för alltid den dagen du blir förälder.
1998 miste vi ett barn. Då var vi 33 år, jag minns tårarna, jag minns kampen inom mig för att Livet skulle fortsätta. För det gör det. Livet fortsätter ibland obarmhärtigt vad vi än går igenom, det stannar aldrig.
Jag har berättat och skrivit många gånger om hur vår pappa Göran alltid ber för oss, morgon och kväll namnger han oss allihop, alla 34. Nu börjar det svänga ordentligt. Pappa ligger på sjukhus ännu en gång, han är gammal och sjuk. Inom mig såg jag ”helt plötsligt” den lilla 7-åriga Ulrica som kryper upp i pappas knä, 15-åringen som glatt berättade att hon ”hittat” en pojkvän, jag såg min stiliga pappa hålla tal på vår bröllopsdag, jag såg hur han lyfte upp våra nyfödda barn och bad för dem redan på BB.
”Vill du att jag ber för dig pappa?” sa jag i luren i tisdags. Just nu har pappa lite svårt att prata, jag väntade inte på svaret för jag vet att svaret är ”Ja!” Jag bad så taket lyfte sig en smula på vårt gamla hus.
Nu får vi vara starka och bära pappa som burit oss i alla år.
Bön gör skillnad. De senaste åren har jag bett och tjoat högt när jag kört bil. Jag sätter på lovsång vid långkörningar, jag ber så länge och högt jag bara kan. Ibland har jag legat på knä hemma, krälandes på golvet i tårar, jag slutar aldrig att be.
Jag börjar alltid med att tacka Gud för det Liv jag fått, det finns många utmaningar, men det finns alltid otroligt mycket att tacka för. Gud gav mig Livet och pappa har genom sitt liv visat oss, om och om igen, att det är upp till oss att göra vårt bästa i alla säsonger.
Så hur och vad ska man be för när livet är svårt? När livet är på topp är det tyvärr lätt att glömma bort att be…
Du kan vråla och tjoa högt som jag gör ibland, men det behövs inte. Han hör en mycket enkel bön, han hör en svag viskning när du inte orkar mer. Han ser och hör allt, inte som ett hot utan som tröst om du också känner att du ibland vill bli 7 år igen, inte orkar vara stark för allt och alla utan bara vill vara. Det är helt ok.
Nu är jag 58 år och en vecka gammal, det är för länge sedan dags att bära min egen familj i bön. Och jag gör som pappa lärt mig, namnger dem alla morgon och kväll.
Att säga ”Jag tänker på dig” är fint. Men att ”finnas i någons böner” slår allt.
”När du är i 50-årsåldern Ulrica, då bär du mycket”, sa mamma. ”Då har du åldrande föräldrar och då har du också troligtvis fått barnbarn.”
Du hade rätt även i det mamma. Jag bär med glädje! Jag bär min familj i bön, vilken förmån.
Don’t forget to pray. It matters. Really.
”To get nations back on their feet, we must first get down on our knees”. (Billy Graham)
All uppmuntran!
Hälsningar från
Bedjande Ulrica