En tacksam Lillasyster.
”Jag har varit osams med min syster i över 20 år” sa den döende mannen till PJ och mig för många år sedan. ”Kan ni ringa upp henne så jag kan dö i frid?” Självklart gjorde vi det. Mannens syster bodde en timme från där vi befann oss. Hon kom, en bror och en syster gjorde upp, kramade om varandra och grät floder över förlorad tid tillsammans.
Två timmar senare dog mannen. Allt var klart med alla. Rummet fylldes av frid.
Att ha syskon är en otrolig välsignelse, jag är så tacksam för mina två fina bröder (och deras fruar…) Jag är tacksam för PJs syskon också naturligtvis, otroligt tacksam. Vår familj är inte så stor, men släkten är lätt gigantisk och den växer varje år, som ett friskt (släkt)träd.
Sedan någon dryg vecka tillbaka är vår pappa Göran lite krasslig och har hamnat på sjukhus = jag och mina syskon hörs av flera gånger per dag. Vi hörs ofta även om pappa inte är sjuk. ”Relationen sitter inte i antal mil mellan oss” sa mamma när hon levde. Min äldste bror bor i vår barndomsstad Karlskrona, min mellanbror bor i Linköping och jag i ”Norrland” :) = Västerås. Mamma hade fem syskon, men det var "bara" mamma Ingrid som bodde i Karlskrona, alla de andra bodde i andra städer, två av hennes bröder bodde årtionden i andra länder.
När vi möts i vår ursprungsfamilj är det alltid stora famnen. Någon gång per år möts vi allihop, det gjorde vi somras. Pappa, barn med respektive, barnbarn och barnbarnsbarn. Det blev 34 personer. ”Tänk att det blev så många av någon som inte ville ha…” säger pappa med tårar i ögonen. Gud är trofast!
I lördags, när jag ringde pappa på sjukhuset, bad han mig kontakta pastorn i Pingstkyrkan Karlskrona och berätta att han inte kommer på Gudstjänst dagen efter, alltså på söndagen. Så har han alltid gjort, i 72 år, så varför sluta nu? Gode tid, VEM gör så idag förutom den generationen? ”Pappa, du är på sjukhus, det är inte så konstigt att du inte kan komma…” pep jag gråtande i andra änden på luren. ”Hälsa Pastorn att jag ber för honom” blev hans svar tillbaka.
Jag får ofta hjärtsnurp av vår pappas sätt att hantera Livet, troligtvis är det också därför som Gud öst välsignelser över honom. ”Gud har hållit en speciell hand över vår pappa Göran sedan han föddes, och han slutar inte nu” skrev min bror Stefan vid ett ”skarpt läge” förra veckan. Så sant!
Om en kyrka / församling funkar sunt är det en förlängning av en familj. När PJ och jag flyttade till Västerås 1993 som en ung 2-barnsfamilj kände vi nästan ingen. Snabbt fick vi vänner i den kyrka vi kom till, de blev som en familj. I kyrkan hittade vi fantastiska barnvakter till våra barn, vänner som vi kunnat ringa när det varit kris i Livet och mycket annat.
Till mina bröder har jag ringt många gånger när det varit kris. Jag har ringt dag som natt, säkerligen ”stört” ibland, fast det säger de aldrig. ”Det går bra”, säger de och så säger jag mitt ärende, kort eller långt. Tre olika städer men ändå nära varandra, vilken rikedom att få vara Lillasyster till just de två. Vi har tre olika personligheter också kan jag väl tillägga, men ändå lika.
Min äldste bror var sju år när jag föddes. Han var genomförkyld (berättade mamma…) och ”gav” mig lunginflammation, jag höll på att stryka med när jag var en månad gammal. Min andre bror var fyra år och ville då rakt inte ha en lillasyster. Jag skulle ju bli en lillebror som skulle heta Magnus. Min bror Stefan försökte med alla medel få mig ur vägen, bland annat genom att knyckla ner mig i en papperspåse och slänga alltihop (med mig i påsen!) i soporna :)
Syskonkärleken kan vara underbar, eller hur? Det har hänt saker mellan oss i vår familj när vi växte upp, så är det i alla familjer. Men vi har varandra som en trygghet genom alla säsonger, inte minst den säsongen vi är inne i nu, föräldrarna blir gamla och sjuka, vår mamma är redan i himlen.
Vi har alla barn och barnbarn, vår mellanbror Stefan och hans Anki fick sitt nionde barnbarn i somras. Fantastiskt. Vi har varandra, vår historia började i den familj vi växte upp i med våra föräldrar. Det är en av Livets största gåvor att få ha en fin relation med sina syskon. Var rädd om den!
Det finaste av allt är nog att vi alla tre har en personlig relation till Gud, den har vi inte ärvt av våra föräldrar, tron på Gud har vi erövrat själva. Jag glömmer aldrig när vi alla stod runt mammas dödsbädd och tackade Gud för hennes liv.
Älskade Lars-Åke och Stefan. Inte vet jag vad ni tycker om att jag skriver dessa rader, men jag ville hylla och hedra just er två den här veckan, det är ni verkligen värda.
Rikedom på högsta nivå att vi har varandra. Visst önskar jag ibland att vi alla bodde i samma stad… men ”Relationen sitter inte i antal mil mellan oss” :)
”How wonderful, how beautiful, when brothers and sisters get along!” Psalms 133:1
Hälsningar från
Ulrica - stolt Lillasyster
Två timmar senare dog mannen. Allt var klart med alla. Rummet fylldes av frid.
Att ha syskon är en otrolig välsignelse, jag är så tacksam för mina två fina bröder (och deras fruar…) Jag är tacksam för PJs syskon också naturligtvis, otroligt tacksam. Vår familj är inte så stor, men släkten är lätt gigantisk och den växer varje år, som ett friskt (släkt)träd.
Sedan någon dryg vecka tillbaka är vår pappa Göran lite krasslig och har hamnat på sjukhus = jag och mina syskon hörs av flera gånger per dag. Vi hörs ofta även om pappa inte är sjuk. ”Relationen sitter inte i antal mil mellan oss” sa mamma när hon levde. Min äldste bror bor i vår barndomsstad Karlskrona, min mellanbror bor i Linköping och jag i ”Norrland” :) = Västerås. Mamma hade fem syskon, men det var "bara" mamma Ingrid som bodde i Karlskrona, alla de andra bodde i andra städer, två av hennes bröder bodde årtionden i andra länder.
När vi möts i vår ursprungsfamilj är det alltid stora famnen. Någon gång per år möts vi allihop, det gjorde vi somras. Pappa, barn med respektive, barnbarn och barnbarnsbarn. Det blev 34 personer. ”Tänk att det blev så många av någon som inte ville ha…” säger pappa med tårar i ögonen. Gud är trofast!
I lördags, när jag ringde pappa på sjukhuset, bad han mig kontakta pastorn i Pingstkyrkan Karlskrona och berätta att han inte kommer på Gudstjänst dagen efter, alltså på söndagen. Så har han alltid gjort, i 72 år, så varför sluta nu? Gode tid, VEM gör så idag förutom den generationen? ”Pappa, du är på sjukhus, det är inte så konstigt att du inte kan komma…” pep jag gråtande i andra änden på luren. ”Hälsa Pastorn att jag ber för honom” blev hans svar tillbaka.
Jag får ofta hjärtsnurp av vår pappas sätt att hantera Livet, troligtvis är det också därför som Gud öst välsignelser över honom. ”Gud har hållit en speciell hand över vår pappa Göran sedan han föddes, och han slutar inte nu” skrev min bror Stefan vid ett ”skarpt läge” förra veckan. Så sant!
Om en kyrka / församling funkar sunt är det en förlängning av en familj. När PJ och jag flyttade till Västerås 1993 som en ung 2-barnsfamilj kände vi nästan ingen. Snabbt fick vi vänner i den kyrka vi kom till, de blev som en familj. I kyrkan hittade vi fantastiska barnvakter till våra barn, vänner som vi kunnat ringa när det varit kris i Livet och mycket annat.
Till mina bröder har jag ringt många gånger när det varit kris. Jag har ringt dag som natt, säkerligen ”stört” ibland, fast det säger de aldrig. ”Det går bra”, säger de och så säger jag mitt ärende, kort eller långt. Tre olika städer men ändå nära varandra, vilken rikedom att få vara Lillasyster till just de två. Vi har tre olika personligheter också kan jag väl tillägga, men ändå lika.
Min äldste bror var sju år när jag föddes. Han var genomförkyld (berättade mamma…) och ”gav” mig lunginflammation, jag höll på att stryka med när jag var en månad gammal. Min andre bror var fyra år och ville då rakt inte ha en lillasyster. Jag skulle ju bli en lillebror som skulle heta Magnus. Min bror Stefan försökte med alla medel få mig ur vägen, bland annat genom att knyckla ner mig i en papperspåse och slänga alltihop (med mig i påsen!) i soporna :)
Syskonkärleken kan vara underbar, eller hur? Det har hänt saker mellan oss i vår familj när vi växte upp, så är det i alla familjer. Men vi har varandra som en trygghet genom alla säsonger, inte minst den säsongen vi är inne i nu, föräldrarna blir gamla och sjuka, vår mamma är redan i himlen.
Vi har alla barn och barnbarn, vår mellanbror Stefan och hans Anki fick sitt nionde barnbarn i somras. Fantastiskt. Vi har varandra, vår historia började i den familj vi växte upp i med våra föräldrar. Det är en av Livets största gåvor att få ha en fin relation med sina syskon. Var rädd om den!
Det finaste av allt är nog att vi alla tre har en personlig relation till Gud, den har vi inte ärvt av våra föräldrar, tron på Gud har vi erövrat själva. Jag glömmer aldrig när vi alla stod runt mammas dödsbädd och tackade Gud för hennes liv.
Älskade Lars-Åke och Stefan. Inte vet jag vad ni tycker om att jag skriver dessa rader, men jag ville hylla och hedra just er två den här veckan, det är ni verkligen värda.
Rikedom på högsta nivå att vi har varandra. Visst önskar jag ibland att vi alla bodde i samma stad… men ”Relationen sitter inte i antal mil mellan oss” :)
”How wonderful, how beautiful, when brothers and sisters get along!” Psalms 133:1
Hälsningar från
Ulrica - stolt Lillasyster