En smått hysterisk bilfärd.
För ett par veckor sedan satt jag, PJ och ett par till i en taxi i Neapel, Italien. Det var 37 varmt grader ute, ingen aircondition i bilen, alla rutor var neddragna för att över huvud taget kunna andas. Taxichauffören kunde ingen engelska men med lite internationellt viftande förstod han att vi skulle till flygplatsen.
Med foten på gasen började en smått livsfarlig resa, jag trodde det skulle bli min sista. Vi försökte febrilt leta efter säkerhetsbälten, men sådana hittade vi icke. Bilen var liten, jag satt i mitten i baksätet, tyvärr såg jag den ”härliga” italienska trafiken runt denna lilla bil med en halvgalen förare, vår taxichaufför.
Vi förstod snabbt att chauffören skulle ta en ”genväg”. Istället för att åka ut på motorvägen tog han oss genom små gränder, det var fullt med folk överallt. Gode tid alltså. Chauffören tutade, hojtade på italienska och viftade konstant som om det var kossor som stod i vägen. Det hade också varit hemskt, om det var kossor alltså, men nu var det människor som ”stod i vägen”. Män, kvinnor och BARN.
Jag visste inte om jag vågade titta, jag blundade hårt och ”väntade” på att ”eländet ska ta slut”. Den lilla bilen kändes som en berg- och dalbana á la Italien. Pizzorna vi nyss åt till lunch studsade upp och ner i magen.
Jag älskar Italien, missförstå mig inte. Vi har varit där många gånger och kommer med all säkerhet att återvända. Temperaturen, maten, historien, människorna, naturen… Men trafiken mina vänner är ibland så långt ifrån vårt trygga Sverige som man kan komma.
När vi väl kom fram till flygplatsen nästan grät jag av lättnad och lycka, vi hade överlevt! Allihop. Vår tandlöse chaufför fick betalt och kör väl runt på nya livrädda turister än idag skulle jag tro. För oss blev det ännu ett minne i minnesbanken som vi överlevde, tack och lov.
Jag är oerhört tacksam för mitt körkort som jag tog när jag var 18 år (och tre månader). Pappa tyckte jag var ”väldigt sen”, TRE månader efter 18-årsdagen. Mina bröder hade bokat uppkörning veckan efter de fyllt 18, och klarat det dessutom. Det gjorde jag inte. Jag körde upp tre gånger, men det är längesedan nu, 40 år sedan i år.
I vårt fall, i taxin i Italien, kändes det verkligen som att varken förare eller passagerare hade koll på någonting, det var ett under att vi kom fram levande till vår destination. Jag har varit i flera länder där jag haft exakt samma känsla, trafikmässigt.
Men jag sitter ju här och skriver ännu en gång, hjärtat pumpar på mig ännu, min sista resa är inte gjord, än.
Häromkvällen fick jag, som volontär, ingå i ett gäng som vill hjälpa människor vidare som fastnat rejält. Det här gänget är inte inom kyrkans värld, ganska långt därifrån. Samtal kom och gick, jag ska inte berätta mer om det, just nu i alla fall.
Vi kan ALLA behöva hjälp längs med resan ibland, vi fastnar helt enkelt. Tänk ändå att det finns människor, inom kyrkan och utanför kyrkan, som vill, kan och har utbildning att hjälpa just dig om du har fastnat på resan som kanske känns som den sista. Det behöver det inte bli, tvärtom, du har så mycket kvar att ge och få.
Personligen känner jag så många gånger vilken resurs vi har som är troende, tänk att få knäppa sina händer och be till Gud om hjälp, Han är alltid vaken, lyssnar alltid och det kostar noll och inget att ”ringa”. Han ger aldrig upp om dig, aldrig.
”Leaving the 99 for the one is crazy unless you’re the 1”.
All uppmuntran idag och alla andra dagar. Du är oändligt älskad och värd det bästa på Livets alla områden!
Hälsningar från
Ulrica - Tacksam
Med foten på gasen började en smått livsfarlig resa, jag trodde det skulle bli min sista. Vi försökte febrilt leta efter säkerhetsbälten, men sådana hittade vi icke. Bilen var liten, jag satt i mitten i baksätet, tyvärr såg jag den ”härliga” italienska trafiken runt denna lilla bil med en halvgalen förare, vår taxichaufför.
Vi förstod snabbt att chauffören skulle ta en ”genväg”. Istället för att åka ut på motorvägen tog han oss genom små gränder, det var fullt med folk överallt. Gode tid alltså. Chauffören tutade, hojtade på italienska och viftade konstant som om det var kossor som stod i vägen. Det hade också varit hemskt, om det var kossor alltså, men nu var det människor som ”stod i vägen”. Män, kvinnor och BARN.
Jag visste inte om jag vågade titta, jag blundade hårt och ”väntade” på att ”eländet ska ta slut”. Den lilla bilen kändes som en berg- och dalbana á la Italien. Pizzorna vi nyss åt till lunch studsade upp och ner i magen.
Jag älskar Italien, missförstå mig inte. Vi har varit där många gånger och kommer med all säkerhet att återvända. Temperaturen, maten, historien, människorna, naturen… Men trafiken mina vänner är ibland så långt ifrån vårt trygga Sverige som man kan komma.
När vi väl kom fram till flygplatsen nästan grät jag av lättnad och lycka, vi hade överlevt! Allihop. Vår tandlöse chaufför fick betalt och kör väl runt på nya livrädda turister än idag skulle jag tro. För oss blev det ännu ett minne i minnesbanken som vi överlevde, tack och lov.
Jag är oerhört tacksam för mitt körkort som jag tog när jag var 18 år (och tre månader). Pappa tyckte jag var ”väldigt sen”, TRE månader efter 18-årsdagen. Mina bröder hade bokat uppkörning veckan efter de fyllt 18, och klarat det dessutom. Det gjorde jag inte. Jag körde upp tre gånger, men det är längesedan nu, 40 år sedan i år.
I vårt fall, i taxin i Italien, kändes det verkligen som att varken förare eller passagerare hade koll på någonting, det var ett under att vi kom fram levande till vår destination. Jag har varit i flera länder där jag haft exakt samma känsla, trafikmässigt.
Men jag sitter ju här och skriver ännu en gång, hjärtat pumpar på mig ännu, min sista resa är inte gjord, än.
Häromkvällen fick jag, som volontär, ingå i ett gäng som vill hjälpa människor vidare som fastnat rejält. Det här gänget är inte inom kyrkans värld, ganska långt därifrån. Samtal kom och gick, jag ska inte berätta mer om det, just nu i alla fall.
Vi kan ALLA behöva hjälp längs med resan ibland, vi fastnar helt enkelt. Tänk ändå att det finns människor, inom kyrkan och utanför kyrkan, som vill, kan och har utbildning att hjälpa just dig om du har fastnat på resan som kanske känns som den sista. Det behöver det inte bli, tvärtom, du har så mycket kvar att ge och få.
Personligen känner jag så många gånger vilken resurs vi har som är troende, tänk att få knäppa sina händer och be till Gud om hjälp, Han är alltid vaken, lyssnar alltid och det kostar noll och inget att ”ringa”. Han ger aldrig upp om dig, aldrig.
”Leaving the 99 for the one is crazy unless you’re the 1”.
All uppmuntran idag och alla andra dagar. Du är oändligt älskad och värd det bästa på Livets alla områden!
Hälsningar från
Ulrica - Tacksam