Lätt att bli hemmablind.
”Har du packat väskan själv?” frågade en kontrollansvarig på flygplatsen i Manchester i måndags. ”Ja, det har jag” svarade jag lite lätt yrvaken, det var en tidig morgonflight.
”Vi hittade en liten burk med piller som vi bara ska testa” fortsatte kvinnan… Burken med ”piller” var huvudvärkstabletter och så lite tabletter mot allergi eftersom våren är på ingång och jag är allergisk mot pollen - våren hade kommit längre i England.
De hittade inga konstigheter, naturligtvis och som väl är. Men jag hann tänka en sekund ”Tänk om jag stött emot något konstigt? Tänk om någon lagt ner något i min väska…”
Men - så var inte fallet. Det visste jag och enligt kontrollanterna på flygplatsen syntes det lång väg att jag var oskyldig. Kroppsspråket säger mycket om oss.
Vi har varit ute och rest någon vecka maken och jag i England. Det är alltid härligt att komma iväg och möta nya människor, nya miljöer, även i kyrkans värld :) Men du vet hur det är, borta bra men hemma är väl ändå bäst!
Det är så enormt lätt att bli hemmablind, det kan vara lätt att se det vi inte har istället för allt fantastisk vi har runt oss i våra familjer, på våra arbetsplatser och inte minst i våra kyrkor. Gräset är aldrig grönare någon annanstans, gräset är grönast där du vattnar det.
Jag känner själv att jag (nästan) kommit med i en negativ spiral där många (med all rätt) varit trötta, men det går att ta nya tag. Med tacksamhet kommer vi långt, otacksamma människor är inte roliga att hänga med…
Jag är till exempel så tacksam att vi kan ut och flyga igen till andra länder efter alla turer med Covid hit och dit, att åka iväg några dagar brukar ge perspektiv på våra egna omständigheter.
Och, oavsett om du varit borta en dag eller femtioåtta dagar, att få komma HEM är väl bara helt underbart. Tänk att vi har tak över huvudet, mat på bordet, goda vänner, en fantastisk familj och en helt underbar kyrkfamilj att få göra Livet tillsammans med!
I måndags, 24/4, var det också två år sedan min mamma dog. Och - har du följt mig och min blogg så vet du att det tog djupt i hjärtat, det är så för de flesta som mister en förälder. Det är ungefär som att få barn - har du inte fått barn är det svårt att föreställa sig hur det är att bli mamma eller pappa.
Likadant, fast i andra änden av livet, är det att mista mamma eller pappa. Tomheten och saknaden finns alltid där, visst avtar sorgen och ändå inte.
Jag har aldrig blivit hemmablind när det gäller mina föräldrar, tvärtom. Tacksamheten till dem båda för den barndom och uppväxt de gav mig och mina bröder bara växer för varje år, det är något jag aldrig kommer ta för givet.
Än idag, två år efter mammas död, kan jag ”höra” mammas röst inom mig, jag känner hennes kärlek och stolthet för hela familjen och det är så mycket jag skulle vilja berätta, vad som har hänt under dessa två år…
”Hon vill inte tillbaka”, sa pappa på årsdagen för hennes död. ”Hon har det så bra där hon är, hon vill definitivt inte tillbaka” sa han med en sådan där härlig röst som bara en trygg pappa kan ha. ”Saknaden och tomheten är stor, men hon har det så bra där hon är och en vacker dag möts vi igen…” fortsatte han.
”Thank you God, for everything in my life. The good and the bad. Some were blessings, and some were lessons”.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - inte hemmablind
”Vi hittade en liten burk med piller som vi bara ska testa” fortsatte kvinnan… Burken med ”piller” var huvudvärkstabletter och så lite tabletter mot allergi eftersom våren är på ingång och jag är allergisk mot pollen - våren hade kommit längre i England.
De hittade inga konstigheter, naturligtvis och som väl är. Men jag hann tänka en sekund ”Tänk om jag stött emot något konstigt? Tänk om någon lagt ner något i min väska…”
Men - så var inte fallet. Det visste jag och enligt kontrollanterna på flygplatsen syntes det lång väg att jag var oskyldig. Kroppsspråket säger mycket om oss.
Vi har varit ute och rest någon vecka maken och jag i England. Det är alltid härligt att komma iväg och möta nya människor, nya miljöer, även i kyrkans värld :) Men du vet hur det är, borta bra men hemma är väl ändå bäst!
Det är så enormt lätt att bli hemmablind, det kan vara lätt att se det vi inte har istället för allt fantastisk vi har runt oss i våra familjer, på våra arbetsplatser och inte minst i våra kyrkor. Gräset är aldrig grönare någon annanstans, gräset är grönast där du vattnar det.
Jag känner själv att jag (nästan) kommit med i en negativ spiral där många (med all rätt) varit trötta, men det går att ta nya tag. Med tacksamhet kommer vi långt, otacksamma människor är inte roliga att hänga med…
Jag är till exempel så tacksam att vi kan ut och flyga igen till andra länder efter alla turer med Covid hit och dit, att åka iväg några dagar brukar ge perspektiv på våra egna omständigheter.
Och, oavsett om du varit borta en dag eller femtioåtta dagar, att få komma HEM är väl bara helt underbart. Tänk att vi har tak över huvudet, mat på bordet, goda vänner, en fantastisk familj och en helt underbar kyrkfamilj att få göra Livet tillsammans med!
I måndags, 24/4, var det också två år sedan min mamma dog. Och - har du följt mig och min blogg så vet du att det tog djupt i hjärtat, det är så för de flesta som mister en förälder. Det är ungefär som att få barn - har du inte fått barn är det svårt att föreställa sig hur det är att bli mamma eller pappa.
Likadant, fast i andra änden av livet, är det att mista mamma eller pappa. Tomheten och saknaden finns alltid där, visst avtar sorgen och ändå inte.
Jag har aldrig blivit hemmablind när det gäller mina föräldrar, tvärtom. Tacksamheten till dem båda för den barndom och uppväxt de gav mig och mina bröder bara växer för varje år, det är något jag aldrig kommer ta för givet.
Än idag, två år efter mammas död, kan jag ”höra” mammas röst inom mig, jag känner hennes kärlek och stolthet för hela familjen och det är så mycket jag skulle vilja berätta, vad som har hänt under dessa två år…
”Hon vill inte tillbaka”, sa pappa på årsdagen för hennes död. ”Hon har det så bra där hon är, hon vill definitivt inte tillbaka” sa han med en sådan där härlig röst som bara en trygg pappa kan ha. ”Saknaden och tomheten är stor, men hon har det så bra där hon är och en vacker dag möts vi igen…” fortsatte han.
”Thank you God, for everything in my life. The good and the bad. Some were blessings, and some were lessons”.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - inte hemmablind