Visionssöndag på ingång!
Det har varit en mycket speciell vecka.
”Käre Gud,” bad min snart 91-åriga pappa igår. ”Jag skulle så gärna fortsätta vara till välsignelse för någon, trots min höga ålder…”
Pappa fick bönesvar på en gång. Emellanåt har han städhjälp, en ung kvinna som hjälper honom med städning och lite annat praktiskt. Den unga kvinnan kom just igår och hon hittade många biblar i pappas hem under tiden hon städade. ”Är du troende?” frågade hon min pappa. ”Hur länge har du varit det?” fortsatte hon. ”Ja”, svarade pappa. ”Jag tror på Gud och har så gjort i snart 70 år”.
När hon städat klart tog de en kopp kaffe ihop, pappa fick berätta hur hans tro på Gud hjälpt honom genom hela livet, som en röd tråd. Innan den unga kvinnan gick fick pappa be med och för henne.
Jordbävningen i Turkiet / Syrien präglade veckan som gick. Det går inte att formulera med ord de fruktansvärda bilder vi ser från de drabbade områdena. Bland det värsta var väl ändå att se den lilla bebis som var alldeles nyfödd, fortfarande navelsträngen kvar, mamman hade omkommit.
Det händer så mycket som vi inte förstår. Just nu känns det som att katastroferna avlöser varandra i världen.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Hjälp / swisha pengar till de trovärdiga organisationer som redan är på plats. Det är långt ifrån över. En katastrof kommer sällan ensam.
Snart är det ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Även om rubrikerna inte alltid är så stora just idag så är krisen och kriget kvar.
Vår statsminister uttrycker sin oro ”att läget i landet inte varit så här allvarligt sedan andra världskriget”, nu talar vi om Sverige.
Det är skjutningar i vårt land i stort sett varje vecka, kriminaliteten eskalerar, speciellt bland de unga.
Om du känner dig maktlös är det alltid en sak du kan göra, be! Knäpp händerna och be konkret för situationen i de jordbävningsdrabbade områdena. Över 15.000 döda i skrivande stund.
På söndag har vi Visionssöndag i Lifecenter, det har vi varje år. En söndag då vi lär oss av det som varit men mest blickar framåt. Ingen kan nämligen gå bakåt, inte vi heller.
Vi ska tala om HOPP i en, vad som kan kännas, hopplös värld. Är det så att Gud kan ge hopp när det ser mörkt ut? Absolut. Jag har personligen sett det hända om och om igen.
Att tala ut HOPP och uppmuntran i mörka, svåra situationer är Guds specialitet. Vi har folk mitt ibland oss i samhället som går och gått igenom det mest omänskliga, djävulska du kan tänka dig. Ändå talar många av dem om ett HOPP.
Det sägs att det är det sista som lämnar oss, hoppet. Vilken kraft det är att fortsätta hoppas, be och hjälpa människor komma vidare som är i svåra situationer. Det ger Livet en mening i meningslösa händelser.
Allt är inte mörkt. Fira det som firas kan! Imorgon, lördag, till exempel, har PJ och jag varit tillsammans i 42 år. Hurra och stort GRATTIS till oss. 42 år, stort!
”We know not what the future holds, but we know who holds the future.”
All uppmuntran denna speciella fredag, världen är allt upp och ner ännu en gång.
Hälsningar från
En bedjande Ulrica
”Käre Gud,” bad min snart 91-åriga pappa igår. ”Jag skulle så gärna fortsätta vara till välsignelse för någon, trots min höga ålder…”
Pappa fick bönesvar på en gång. Emellanåt har han städhjälp, en ung kvinna som hjälper honom med städning och lite annat praktiskt. Den unga kvinnan kom just igår och hon hittade många biblar i pappas hem under tiden hon städade. ”Är du troende?” frågade hon min pappa. ”Hur länge har du varit det?” fortsatte hon. ”Ja”, svarade pappa. ”Jag tror på Gud och har så gjort i snart 70 år”.
När hon städat klart tog de en kopp kaffe ihop, pappa fick berätta hur hans tro på Gud hjälpt honom genom hela livet, som en röd tråd. Innan den unga kvinnan gick fick pappa be med och för henne.
Jordbävningen i Turkiet / Syrien präglade veckan som gick. Det går inte att formulera med ord de fruktansvärda bilder vi ser från de drabbade områdena. Bland det värsta var väl ändå att se den lilla bebis som var alldeles nyfödd, fortfarande navelsträngen kvar, mamman hade omkommit.
Det händer så mycket som vi inte förstår. Just nu känns det som att katastroferna avlöser varandra i världen.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Hjälp / swisha pengar till de trovärdiga organisationer som redan är på plats. Det är långt ifrån över. En katastrof kommer sällan ensam.
Snart är det ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Även om rubrikerna inte alltid är så stora just idag så är krisen och kriget kvar.
Vår statsminister uttrycker sin oro ”att läget i landet inte varit så här allvarligt sedan andra världskriget”, nu talar vi om Sverige.
Det är skjutningar i vårt land i stort sett varje vecka, kriminaliteten eskalerar, speciellt bland de unga.
Om du känner dig maktlös är det alltid en sak du kan göra, be! Knäpp händerna och be konkret för situationen i de jordbävningsdrabbade områdena. Över 15.000 döda i skrivande stund.
På söndag har vi Visionssöndag i Lifecenter, det har vi varje år. En söndag då vi lär oss av det som varit men mest blickar framåt. Ingen kan nämligen gå bakåt, inte vi heller.
Vi ska tala om HOPP i en, vad som kan kännas, hopplös värld. Är det så att Gud kan ge hopp när det ser mörkt ut? Absolut. Jag har personligen sett det hända om och om igen.
Att tala ut HOPP och uppmuntran i mörka, svåra situationer är Guds specialitet. Vi har folk mitt ibland oss i samhället som går och gått igenom det mest omänskliga, djävulska du kan tänka dig. Ändå talar många av dem om ett HOPP.
Det sägs att det är det sista som lämnar oss, hoppet. Vilken kraft det är att fortsätta hoppas, be och hjälpa människor komma vidare som är i svåra situationer. Det ger Livet en mening i meningslösa händelser.
Allt är inte mörkt. Fira det som firas kan! Imorgon, lördag, till exempel, har PJ och jag varit tillsammans i 42 år. Hurra och stort GRATTIS till oss. 42 år, stort!
”We know not what the future holds, but we know who holds the future.”
All uppmuntran denna speciella fredag, världen är allt upp och ner ännu en gång.
Hälsningar från
En bedjande Ulrica