Ett år äldre.
Under veckan som gått har både jag och PJ blivit ett år äldre, nu är vi 57 år och det känns bara fantastiskt. Åren har gjort mig tryggare, kanske snyggare och en riktigt bra kyrkbyggare (!), definitivt lugnare, troligtvis rakare och mer tacksam. Ta aldrig Livet för Givet. Carpe Diem :)
Stort TACK till alla som har hört av sig under våra födelsedagar, det värmer verkligen!
I familjen / släkten väcks vi varje födelsedagsmorgon med att vår pappa Göran spelar munspel för oss. Det är viktigt för honom, det är viktigt för oss. Detta spelande på munspel har pågått så länge vi kan minnas. Otroligt mysigt!
En dag varje år har PJ en yngre fru, det är den 28 september, dagen mellan våra födelsedagar. Samma visa varje år :)
Det är oftast de små detaljerna som gör Livet. Pappa spelar munspel, när mamma levde var det viktigt för henne att skicka ett riktigt fysiskt kort på posten. Inga sms här inte :) Ett riktigt handskrivet kort och ett riktigt telefonsamtal då man ringer, hör rösten på den som fyller år, sjunger och gratulerar. Visst är det en annan känsla ändå?
Min pappa Göran har svårt att förstå att hans yngsta ”barn” är 57 år, hans äldsta barn går snart i pension… i alla fall åldersmässigt. Pappa tror fortfarande att han själv är i ”50-årsåldern” någonstans. ”Vart tar tiden vägen?” undrade han igår när jag ringde honom på morgonen som jag alltid gör, varje morgon och för det mesta, varje kväll.
Mamma brukade säga ”den enda gången jag varit uppe sent var minsann den natt jag föddes.” 01.20 en natt 1965. Då hade jag två äldre bröder som väntade på mig därhemma. Jag är så tacksam för mina syskon! Ju äldre jag blir, ju mer tiden går, desto närmare för Livet oss igen, nu på ”lite äldre da’r” :) ”Det är rikedom!” utbrast mamma ofta och vi andra instämmer.
”Du bär mycket i 50-årsåldern” sa också alltid mamma, och det stämmer. Barnen har ofta blivit stora och har antingen flyttat hemifrån eller är på god väg att skapa eget bo… när PJ och jag fyllde 50 fick vi reda på att vi skulle få barnbarn. Helt underbart, men det väcker också känslor. ”Va? Mina barn har en farmor, ska nu jag bli en sådan…?”
Men - jag kan varmt rekommendera barnbarn. Det är en ny sorts kärlek, där man liksom ”ser” in i framtiden på ett nytt sätt. Jag förstod någonstans att mina egna barn skulle bli stora, men jag ”såg” det inte inom mig. Nu ser jag att mina barnbarn blir stora, jag kan ”se” deras framtid. Att få förmånen att få vara i deras närhet är balsam för själen och jag ber för deras framtid varje dag. Det är svårt att förklara, men har du barnbarn så förstår du vad jag menar.
Framför allt, det går en röd tråd genom hela mitt liv av Guds trofasthet, nåd och oändliga kärlek. Gång på gång plockar han upp mig när jag ramlar omkull, gång på gång viskar han i mitt öra hur mycket han älskar mig. Det var inte bara mina föräldrar som gladdes stort över en nyfödd (pytte)liten dotter för 57 år sedan, det gjorde Gud också.
Jag hade en helt otroligt härlig och rolig barn- och tonårstid, det var fantastiskt att vara nygift, att ha småbarn, skolbarn, vi överlevde tonårstiden (!), våra barn gifte sig och nu har vi två underbara barnbarn. Gud är god, gång på gång har jag kastat mig i hans famn både för mig, PJ och vår egen växande familj.
Jag inte bara hade ett härligt liv när jag var yngre, jag blir bättre och bättre på att leva i nuet, vi har en fantastisk familj som jag är så tacksam för, och jag är så stolt och tacksam över min PJ, snart firar vi 42 år tillsammans. Livet ändå…
Somnade tacksam igår med ett leende på läpparna!
Vaknade tacksam idag med ett leende på läpparna!
Tacksamhet är en bra medicin mot det mesta i Livet.
All uppmuntran idag!
(”Tack min Gud för vad som varit”, vers 1)
Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.
Hälsningar från
Ulrica - nybliven 57-åring
Stort TACK till alla som har hört av sig under våra födelsedagar, det värmer verkligen!
I familjen / släkten väcks vi varje födelsedagsmorgon med att vår pappa Göran spelar munspel för oss. Det är viktigt för honom, det är viktigt för oss. Detta spelande på munspel har pågått så länge vi kan minnas. Otroligt mysigt!
En dag varje år har PJ en yngre fru, det är den 28 september, dagen mellan våra födelsedagar. Samma visa varje år :)
Det är oftast de små detaljerna som gör Livet. Pappa spelar munspel, när mamma levde var det viktigt för henne att skicka ett riktigt fysiskt kort på posten. Inga sms här inte :) Ett riktigt handskrivet kort och ett riktigt telefonsamtal då man ringer, hör rösten på den som fyller år, sjunger och gratulerar. Visst är det en annan känsla ändå?
Min pappa Göran har svårt att förstå att hans yngsta ”barn” är 57 år, hans äldsta barn går snart i pension… i alla fall åldersmässigt. Pappa tror fortfarande att han själv är i ”50-årsåldern” någonstans. ”Vart tar tiden vägen?” undrade han igår när jag ringde honom på morgonen som jag alltid gör, varje morgon och för det mesta, varje kväll.
Mamma brukade säga ”den enda gången jag varit uppe sent var minsann den natt jag föddes.” 01.20 en natt 1965. Då hade jag två äldre bröder som väntade på mig därhemma. Jag är så tacksam för mina syskon! Ju äldre jag blir, ju mer tiden går, desto närmare för Livet oss igen, nu på ”lite äldre da’r” :) ”Det är rikedom!” utbrast mamma ofta och vi andra instämmer.
”Du bär mycket i 50-årsåldern” sa också alltid mamma, och det stämmer. Barnen har ofta blivit stora och har antingen flyttat hemifrån eller är på god väg att skapa eget bo… när PJ och jag fyllde 50 fick vi reda på att vi skulle få barnbarn. Helt underbart, men det väcker också känslor. ”Va? Mina barn har en farmor, ska nu jag bli en sådan…?”
Men - jag kan varmt rekommendera barnbarn. Det är en ny sorts kärlek, där man liksom ”ser” in i framtiden på ett nytt sätt. Jag förstod någonstans att mina egna barn skulle bli stora, men jag ”såg” det inte inom mig. Nu ser jag att mina barnbarn blir stora, jag kan ”se” deras framtid. Att få förmånen att få vara i deras närhet är balsam för själen och jag ber för deras framtid varje dag. Det är svårt att förklara, men har du barnbarn så förstår du vad jag menar.
Framför allt, det går en röd tråd genom hela mitt liv av Guds trofasthet, nåd och oändliga kärlek. Gång på gång plockar han upp mig när jag ramlar omkull, gång på gång viskar han i mitt öra hur mycket han älskar mig. Det var inte bara mina föräldrar som gladdes stort över en nyfödd (pytte)liten dotter för 57 år sedan, det gjorde Gud också.
Jag hade en helt otroligt härlig och rolig barn- och tonårstid, det var fantastiskt att vara nygift, att ha småbarn, skolbarn, vi överlevde tonårstiden (!), våra barn gifte sig och nu har vi två underbara barnbarn. Gud är god, gång på gång har jag kastat mig i hans famn både för mig, PJ och vår egen växande familj.
Jag inte bara hade ett härligt liv när jag var yngre, jag blir bättre och bättre på att leva i nuet, vi har en fantastisk familj som jag är så tacksam för, och jag är så stolt och tacksam över min PJ, snart firar vi 42 år tillsammans. Livet ändå…
Somnade tacksam igår med ett leende på läpparna!
Vaknade tacksam idag med ett leende på läpparna!
Tacksamhet är en bra medicin mot det mesta i Livet.
All uppmuntran idag!
(”Tack min Gud för vad som varit”, vers 1)
Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär.
Tack för tiderna som farit,
tack för stund som inne är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst.
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.
Hälsningar från
Ulrica - nybliven 57-åring