Gud hör en enkel bön.
Veckan som gått har bland annat präglats av Drottning Elisabeths begravning, vilken otrolig organisation och vilket säkerhetspådrag. Jag är mycket imponerad. Det var som att hela London stod stilla i måndags och jag skulle tro att de steg som gick i takt, från de män som bar kistan, till alla de vakter som var runt hela ceremonin var väl inövade. De stegen kunde nog höras över hela London.
Vilken dag att planera och genomföra! Det görs inte på en kvart direkt. Någonstans fanns en plan och det gällde för samtliga att hålla sig till den planen till hundra procent.
Mycket mer händer i vår värld som på många sätt är upp och ner och behöver våra förböner.
För några veckor sedan flög vi hem från Portugal, vi hade varit på en konferens. Fortfarande märks pandemin av, det går inte så många flighter alla gånger och till vissa länder får man helt enkelt bära munskydd fortfarande.
Det är inte alltid så glamoröst att flyga, vår flight var kl 05 på morgonen. Dessutom var det någon slags strejk bland de som hade hand om alla resväskor, vi fick sms om att infinna oss kl 03 på morgonen på flygplatsen, vi gick alltså upp 02.20 miss i nissen för att hinna med flyget. Då är man så trött så man är yr i huvudet kan jag intyga.
Vi var tvungna att byta flyg i Frankfurt = på med munskydden. Bara att gilla läget.
Väl på planet hamnade jag bredvid en man som var väldigt pratglad. Det brukar jag också vara, men inte klockan 05 på morgonen. Han berättade att han varit på en konferens om rymden. Intresseklubben antecknade. Inte.
Rätt som det var vände han sig mot mig och frågade vad jag hade för yrke. ”Here we go again”, tänkte jag. Att vara pastor, dessutom en kvinnlig sådan, brukar inte gå obemärkt förbi. Men jag kan ju inte ljuga, inte ens klockan 05 på morgonen :)
”Jag är pastor”, sa jag med lite lagom trött stämma. ”Va? Finns det kvinnliga pastorer?” sa min medpassagerare med stora ögon, han vaknade minsann ordentligt… ”Jo”, klämde jag fram. ”Jag är en av dem.”
”Men det är ju fantastiskt” fortsatte min nu väldigt vakne nyfunne ”vän”. ”Ber du också?” frågade han med ännu större ögon. ”Jo, det gör jag” pep jag och log lite krystat sådär som man kan göra när man är lite trött.
”Min mormor ligger för döden” sa min medpassagerare. ”Jag ska åka direkt till henne när vi landat i Frankfurt… Jag hoppas jag hinner se henne innan hon dör. Kan inte du be för mig att det blir ett fint avslut, oavsett om jag hinner fram eller ej?”
Med trötta ögon såg jag på min nyfunne väns förväntan att jag skulle be för honom, dessutom på min knaggliga tyska. Han hade tårar av tacksamhet i ögonen, jag fick också tårar i ögonen, om det var av tacksamhet eller trötthet är svårt att avgöra :) Jag gjorde mitt bästa. Tyskan är inte vad den en gång var, bönen var kort, men den kom från hjärtat.
Jag gav honom min mejladress med en önskan att skriva och berätta hur det gick med hans mormor. Och ja, han har mejlat. Två timmar efter han hade kommit till mormors hus fick hon flytta till himlen, han satt bredvid henne och höll henne i handen när hon tog sitt sista andetag.
Jag gjorde inte så mycket den där tidiga morgonen, men jag lyssnade, bad en liten ynklig bön på ett språk jag inte längre fullt ut kan tala. Men Gud tog vid och gjorde sitt, han är aldrig morgontrött, eller kvällstrött heller för den delen. Han är vaken och lyssnar på korta och långa böner 24 timmar om dygnet.
Komplicera inte Livet, gör det du kan så gör Gud resten. Ibland orkar vi bara sucka, ibland kan vi be nätter och dager igenom.
Gud hörde min stapplande tyska bön och det räcker långt. Det räckte ända fram till Frankfurt så att ett oroligt barnbarn fick säga adjö till sin mormor.
När min morfar låg för döden minns jag att min svägerska Marie-Helén sjöng en sång vid hans sjuksäng. Morfar dog 1986, men jag kan inom mig höra sången hon sjöng än idag…
”Gör det lilla du kan och se icke därpå,
Att så ringa, så litet det är!
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,
Dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig,
O, var nöjd, att han gav det åt dig!”
("Gör det lilla du kan," Lina Sandell, vers 2)
Auf Wiedersehen!
All uppmuntran idag!
Hälsningar från
Ulrica - ber helst på svenska
Vilken dag att planera och genomföra! Det görs inte på en kvart direkt. Någonstans fanns en plan och det gällde för samtliga att hålla sig till den planen till hundra procent.
Mycket mer händer i vår värld som på många sätt är upp och ner och behöver våra förböner.
För några veckor sedan flög vi hem från Portugal, vi hade varit på en konferens. Fortfarande märks pandemin av, det går inte så många flighter alla gånger och till vissa länder får man helt enkelt bära munskydd fortfarande.
Det är inte alltid så glamoröst att flyga, vår flight var kl 05 på morgonen. Dessutom var det någon slags strejk bland de som hade hand om alla resväskor, vi fick sms om att infinna oss kl 03 på morgonen på flygplatsen, vi gick alltså upp 02.20 miss i nissen för att hinna med flyget. Då är man så trött så man är yr i huvudet kan jag intyga.
Vi var tvungna att byta flyg i Frankfurt = på med munskydden. Bara att gilla läget.
Väl på planet hamnade jag bredvid en man som var väldigt pratglad. Det brukar jag också vara, men inte klockan 05 på morgonen. Han berättade att han varit på en konferens om rymden. Intresseklubben antecknade. Inte.
Rätt som det var vände han sig mot mig och frågade vad jag hade för yrke. ”Here we go again”, tänkte jag. Att vara pastor, dessutom en kvinnlig sådan, brukar inte gå obemärkt förbi. Men jag kan ju inte ljuga, inte ens klockan 05 på morgonen :)
”Jag är pastor”, sa jag med lite lagom trött stämma. ”Va? Finns det kvinnliga pastorer?” sa min medpassagerare med stora ögon, han vaknade minsann ordentligt… ”Jo”, klämde jag fram. ”Jag är en av dem.”
”Men det är ju fantastiskt” fortsatte min nu väldigt vakne nyfunne ”vän”. ”Ber du också?” frågade han med ännu större ögon. ”Jo, det gör jag” pep jag och log lite krystat sådär som man kan göra när man är lite trött.
”Min mormor ligger för döden” sa min medpassagerare. ”Jag ska åka direkt till henne när vi landat i Frankfurt… Jag hoppas jag hinner se henne innan hon dör. Kan inte du be för mig att det blir ett fint avslut, oavsett om jag hinner fram eller ej?”
Med trötta ögon såg jag på min nyfunne väns förväntan att jag skulle be för honom, dessutom på min knaggliga tyska. Han hade tårar av tacksamhet i ögonen, jag fick också tårar i ögonen, om det var av tacksamhet eller trötthet är svårt att avgöra :) Jag gjorde mitt bästa. Tyskan är inte vad den en gång var, bönen var kort, men den kom från hjärtat.
Jag gav honom min mejladress med en önskan att skriva och berätta hur det gick med hans mormor. Och ja, han har mejlat. Två timmar efter han hade kommit till mormors hus fick hon flytta till himlen, han satt bredvid henne och höll henne i handen när hon tog sitt sista andetag.
Jag gjorde inte så mycket den där tidiga morgonen, men jag lyssnade, bad en liten ynklig bön på ett språk jag inte längre fullt ut kan tala. Men Gud tog vid och gjorde sitt, han är aldrig morgontrött, eller kvällstrött heller för den delen. Han är vaken och lyssnar på korta och långa böner 24 timmar om dygnet.
Komplicera inte Livet, gör det du kan så gör Gud resten. Ibland orkar vi bara sucka, ibland kan vi be nätter och dager igenom.
Gud hörde min stapplande tyska bön och det räcker långt. Det räckte ända fram till Frankfurt så att ett oroligt barnbarn fick säga adjö till sin mormor.
När min morfar låg för döden minns jag att min svägerska Marie-Helén sjöng en sång vid hans sjuksäng. Morfar dog 1986, men jag kan inom mig höra sången hon sjöng än idag…
”Gör det lilla du kan och se icke därpå,
Att så ringa, så litet det är!
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,
Dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än, så ringa i sig,
O, var nöjd, att han gav det åt dig!”
("Gör det lilla du kan," Lina Sandell, vers 2)
Auf Wiedersehen!
All uppmuntran idag!
Hälsningar från
Ulrica - ber helst på svenska