Första skoldagen.

I tisdags fick jag lite lätt hjärtsnurp :) Vårt äldsta barnbarn, Ingrid, började förskoleklass, det var hennes första skoldag. Be still my heart. Det är 27 år sedan vårt äldsta barn började skolan och nu står jag här igen, denna gång som Farmor. Gode tid och dag.

Jag fick förmånen och den stora glädjen att vara med på skolgården i tisdags. Ingrid har börjat på samma skola som våra barn gick på när de var i den åldern, därav ”känningarna” i mitt hjärta. Time flies och det är bara att hänga med!

Vår lilla älskade Ingrid var lite lätt nervös, det hör till. Det pirrade i magen när hon mötte nya (och några ”gamla”) klasskompisar som hon nu kommer möta varje dag framöver. Och så en egen ”fröken”! Lycka på denna jord.

All uppmuntran till alla som jobbar i skolans värld, ni är fantastiska och gör ett otroligt jobb med våra barn. Hoppas du som läser det här uppmuntrar och stöttar dina barns lärare, alla behöver uppmuntran, definitivt lärare! Du vet, lärare är också människor, de är på många sätt grundpelare i vårt samhälle.

Vi har, som bekant, två barn. Två väldigt olika barn. När vår son Robert gick i skolan gick vi betydligt mer ofta på ”föräldrasamtal” med hans lärare än med vår dotter Victorias lärare. Helt enkelt för att Robert hade ganska många ”myror i brallan” och hade emellanåt svårt att sitta still, medan att sitta still var vår dotters specialitet.

Men oss gjorde det noll och ingenting att gå på lite extra samtal, jag tycker det är charmigt att alla barn är otroligt olika.

Jag minns specifikt en gång då vi gick på ett ”extra samtal” angående vår son. Då hade han hunnit fylla 11 år och gick i femte klass. Någon i klassen hade uppfattningar om en situation som hänt så självklart gick vi dit för att reda ut det hela. ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Tänk om vi haft två superlugna barn som aldrig gjort något någonstans, då är det inte lätt att förstå andra som går igenom väldigt svåra situationer med sina barn, eller hur?

Nåväl. Vi kom till samtalet, den andra eleven och hennes föräldrar var också där. Det visade sig att de ville ta upp en sak som hänt när de gick i årskurs två, alltså för tre år sedan den aktuella dagen. ”Årskurs två?” sa Robert. ”Har du gått och tänkt på den här situationen i tre år?” sa vår (tycker jag) vise son. ”Varför har du inte sagt något tidigare? Varför gå och ha det ”inom dig” så länge?” sa han med tårar i ögonen.

”Jag minns ju knappt vad som hände förra veckan” fortsatte Robert. ”Men jag ber verkligen om förlåtelse för det som hände för tre år sedan” sa han med huvudet böjt. Allt slutade väl på alla sätt.

Jag tror ändå att allt börjar hemma, skolan är fantastisk på många sätt, men tryggheten har våra barn i hemmet med oss föräldrar.

Vår familj är inte perfekt, några sådana familjer finns nämligen inte.

Men vi reder ut saker så fort vi kan, och vi försöker göra det vid ett bra tillfälle. Det har vi även försökt lära våra barn.

Än idag tänker jag ibland på det där ”samtalet” med Robert och hans klasskompis som slutade med att till och med fröken sa att ”det var lite väl länge att gå och tänka på en sak utan att ta upp det…”

Våra barn gör som vi gör och inte som vi säger. Våra barn speglar sig i oss vare sig vi vill det eller inte. Våra barn vill bli älskade och sedda. Älska dem! Se dem! Lyssna på dem!

Våra barn går inte i repris, missa dem inte.

Det händer situationer runt alla barn, det hände saker runt våra barn när de växte upp. Vi hade som vana att fråga ”Vad var din del i det hela? Vad gjorde du?” - kom ihåg att när våra barn berättar sin sida av en situation finns det oftast (inte alltid dock tyvärr…) en annan sida av det som hänt.

Det tråkiga är väl ändå när man idag, som vuxen, ser andra vuxna människor inte ta sitt ansvar för ”sin del”, det kan göra väldigt ont i mig. Men jag har fått ”verktyg” att försöka gå vidare och att helt enkelt inte släppa in de människorna för nära mitt hjärta.

Människor kommer och går i våra liv, men Gud finns alltid kvar.

I våras skrev jag om hur jag i november 2020 gråtande gick ner på mina knän och nästan bara kunde viska ”Gud, jag orkar inte mer… jag ger snart upp”. Det var mitt i pandemin och allt möjligt annat klet runt omkring oss.

”Kompensation” viskade Gud till mig. ”Ulrica, jag kommer ge dig kompensation”. Och på min ”lista” inom mig över saker som totalt ”knockade” mig ser jag hur Gud (i sin gudomliga timing) ger mig och vår familj kompensation gång på gång.

Just i skrivande stund känns Livet ibland som ett minfält. ”Vad får jag säga och vad får jag inte säga?” Om jag säger ”Hej!” till en del så tolkar de det som ”Hej då!”. Konstigt, jag som bara vill hälsa och vara trevlig.

Fortsätt vara trevlig, fortsätt tro på Gud som finns där när du känner dig som den mest ensamma människan i hela världen. Tro det eller ej, man lär sig konstigt nog mest genom de tuffa och svåra passagerna genom Livet.

Ensam behöver du inte vara, om du inte vill. Det finns människor som bryr sig, men vi måste alltid lyfta blicken. Jag vet, det är enormt jobbigt ibland. Hur många gånger ska man göra det genom Livet? Många gånger :)

Och till dig som denna vecka skickat iväg dina barn till skolan, kanske en ny skola, ett nytt sammanhang - böj dina knän. Be för dina barn, be för dina barnbarn, be för våra skolor, be för våra lärare - de behöver våra förböner och vår uppmuntran.

Kompensation. Det kommer!

”Bönesvaret är på väg till dig i denna stund,
fast ej det verkar så, ändå jag vet:
Befallningen gick ut innan bönen din var slut
Så: Bönesvaret kommer, tacka Gud”

Just den sången sjunger jag ofta. Om och om igen.

Hälsningar från
Ulrica - som också sitter på skolbänken