Välkommen tillbaka!
”Vad vore väl semestern i all sin glans om inte vardagen fanns?”
Än är inte sommaren över, långt därifrån. Nu börjar en fantastisk säsong, sensommar och höst - så vackra och sköna. Snart är det skolstart och kanske din semester är slut, för den här gången.
Jag hoppas att du som läser dessa rader har haft en mysig och härlig sommar med familj, släkt och vänner. Visst är det fantastiskt att vi bor i ett land där vi får så många veckors betald semester, hoppas du reflekterar och är tacksam för det som är långt ifrån självklart i många andra länder… alla har vi våra utmaningar, men att bo i Sverige med alla förmåner är en välsignelse!
Inget slår en svensk sommar ändå, när det är fint väder i alla fall :)
Vi kan inte ”paketera” och ”spara” vår vila i en liten ask att ta fram då och då, vila är en färskvara, vi ska vara rädda om oss själva och varandra. Det är mycket som händer i allas våra liv, möt därför människor med vänlighet, det kostar noll och ingenting men ger så mycket tillbaka.
I mitt liv och i mitt huvud händer väldigt mycket som jag inte skriver här, en blogg, ett inlägg på sociala medier är just bara ett inlägg, en pytteliten bild av hela mitt liv. Detsamma gäller dig naturligtvis. Det är vackert med integritet, håll på det!
Efter åren som gått, från 2020-2022, med en värld som varit upp och ner, har jag numera otroligt lätt till tårar. ”Hur mår du och PJ?” frågade en vän häromdagen, så där fint och ärligt. Jag är så ovan att få frågor hur jag mår ”på riktigt”, så jag började gråta. ”Tack för din fråga” sa jag. Den värmer. ”Vi mår bra”.
”På sig själv känner man andra” säger ett av våra svenska ordspråk. Om jag känner mig lite ”skör” och ”har lätt till tårar” efter de år som nästan ”tagits ifrån oss” kanske du är likadan och kanske du, liksom jag, undrar ”hur ska jag orka när allt kör igång igen?”.
Ta en växel i taget. Jag är så otroligt tacksam att jag för snart 40 (!) år sedan tog körkort. Efter två bröder som kunde köra bil när de var fem år (typ…) tyckte min pappa att jag var ”sen” när jag, 18 år och tre månader gammal, ”äntligen” tog körkort. Dessutom körde jag upp TRE gånger, katastrof tyckte min far som jag alltid beskriver så snällt. Alla har vi våra sidor, även min pappa. När det gällde att ta körkort fanns ”inga alternativ”, det skulle vi liksom bara fixa, klart slut. Helt rätt inställning av mina föräldrar, inte blir det lättare (eller billigare) att ta kökort längre fram i livet.
”Vad är det för fel på ungen?” undrade min pappa ”lite milt” när han på min sista uppkörning satt i baksätet som ett åskmoln. Uppkörningsmannen satt bredvid mig, snacka om nervositet för min del. Två lite lätt irriterade medelålders män som passagerare… Jag lyckades min vana trogen dessutom köra fel naturligtvis - ”Kör som om du skulle till Malmö” sa uppkörningsmannen. Det gjorde jag inte, jag körde glatt mot Stockholm :) Jag minns än idag stämningen i bilen, den var inte munter.
”Det skulle inte förvåna mig om du är en död kvinna inom en månad så dåligt som du kör” var det sista denne uppkörningsman sa till mig innan han konstigt nog gav mig körkortet ändå. Vilken uppmuntran! Inte. ”Det kommer inte ske” sa min pappa i baksätet. ”Jag tar över nu” sa fader Abraham (pappa Göran!) som hade ett stort åkeri, kanske ”skämdes” han lite extra för sin något ”bortkomna” dotter bakom ratten som dessutom alltid lidit av ”lokalsinne noll”.
Jag fick mitt efterlängtade körkort 1983 och jag är SÅ tacksam för det!
Uppkörningsmannen hade helt fel, jag lever ju än idag! Snart 40 år senare kan pappa och jag konstatera att jag har kört tusentals mil både i Sverige och i många andra länder. Jag har krockat (lite lätt) en gång och jag har åkt dit för fortkörning en gång. Ganska bra utdelning ändå :)
Pappa lärde mig inte bara att köra bil - ”du måste kunna tanka, fylla på olja med mera, byta däck och framför allt tvätta din bil” sa han som om det vore det mest naturliga i världen. Det har jag gjort. Min bil är mitt ansvar, precis som med mitt liv. Tack pappa! Du är bäst!
I mitt liv är det dock inte jag som bestämmer vart jag ska. Jag håller visserligen i ratten av egen fri vilja, men Gud sitter alltid bredvid mig, uppmuntrar mig, pekar åt vilket håll jag ska åka när jag lugnt och stilla lägger i en växel i taget… som man numera inte heller behöver göra, det gör bilen åt mig. Automatväxel är väl en gåva till mänskligheten, eller hur?
Men jag är ”så gammal” så jag började med manuell växellåda, det var lärorikt. Jag har lärt mig den ”gamla” vägen, vi börjar med ettans växel, börjar du med för hög växel hoppar hela bilen, det är ganska kul… men klart obehagligt samtidigt som du även förstör din fina bil.
Ta en dag, en växel i taget. Njut av vardagen, njut av din familj, dina nära och kära. Funkar inte det så funkar ingenting.
Men - eftersom jag varit med ett tag kan jag också berätta för dig att tar du ut Gud ur ditt liv, ur din bil, kör du vilse rätt fort. Han håller oss alla mitt på vägen, sätt alltid Honom som nummer ett i ditt liv.
Jag har testkört detta koncept i snart 57 år, det är det enda som håller i längden.
Matt 6: 33, 34
”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också. Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl.”
Amen säger vi till det.
Oroa dig inte för hösten! Ta en dag i taget.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - som numera kör elbil
Än är inte sommaren över, långt därifrån. Nu börjar en fantastisk säsong, sensommar och höst - så vackra och sköna. Snart är det skolstart och kanske din semester är slut, för den här gången.
Jag hoppas att du som läser dessa rader har haft en mysig och härlig sommar med familj, släkt och vänner. Visst är det fantastiskt att vi bor i ett land där vi får så många veckors betald semester, hoppas du reflekterar och är tacksam för det som är långt ifrån självklart i många andra länder… alla har vi våra utmaningar, men att bo i Sverige med alla förmåner är en välsignelse!
Inget slår en svensk sommar ändå, när det är fint väder i alla fall :)
Vi kan inte ”paketera” och ”spara” vår vila i en liten ask att ta fram då och då, vila är en färskvara, vi ska vara rädda om oss själva och varandra. Det är mycket som händer i allas våra liv, möt därför människor med vänlighet, det kostar noll och ingenting men ger så mycket tillbaka.
I mitt liv och i mitt huvud händer väldigt mycket som jag inte skriver här, en blogg, ett inlägg på sociala medier är just bara ett inlägg, en pytteliten bild av hela mitt liv. Detsamma gäller dig naturligtvis. Det är vackert med integritet, håll på det!
Efter åren som gått, från 2020-2022, med en värld som varit upp och ner, har jag numera otroligt lätt till tårar. ”Hur mår du och PJ?” frågade en vän häromdagen, så där fint och ärligt. Jag är så ovan att få frågor hur jag mår ”på riktigt”, så jag började gråta. ”Tack för din fråga” sa jag. Den värmer. ”Vi mår bra”.
”På sig själv känner man andra” säger ett av våra svenska ordspråk. Om jag känner mig lite ”skör” och ”har lätt till tårar” efter de år som nästan ”tagits ifrån oss” kanske du är likadan och kanske du, liksom jag, undrar ”hur ska jag orka när allt kör igång igen?”.
Ta en växel i taget. Jag är så otroligt tacksam att jag för snart 40 (!) år sedan tog körkort. Efter två bröder som kunde köra bil när de var fem år (typ…) tyckte min pappa att jag var ”sen” när jag, 18 år och tre månader gammal, ”äntligen” tog körkort. Dessutom körde jag upp TRE gånger, katastrof tyckte min far som jag alltid beskriver så snällt. Alla har vi våra sidor, även min pappa. När det gällde att ta körkort fanns ”inga alternativ”, det skulle vi liksom bara fixa, klart slut. Helt rätt inställning av mina föräldrar, inte blir det lättare (eller billigare) att ta kökort längre fram i livet.
”Vad är det för fel på ungen?” undrade min pappa ”lite milt” när han på min sista uppkörning satt i baksätet som ett åskmoln. Uppkörningsmannen satt bredvid mig, snacka om nervositet för min del. Två lite lätt irriterade medelålders män som passagerare… Jag lyckades min vana trogen dessutom köra fel naturligtvis - ”Kör som om du skulle till Malmö” sa uppkörningsmannen. Det gjorde jag inte, jag körde glatt mot Stockholm :) Jag minns än idag stämningen i bilen, den var inte munter.
”Det skulle inte förvåna mig om du är en död kvinna inom en månad så dåligt som du kör” var det sista denne uppkörningsman sa till mig innan han konstigt nog gav mig körkortet ändå. Vilken uppmuntran! Inte. ”Det kommer inte ske” sa min pappa i baksätet. ”Jag tar över nu” sa fader Abraham (pappa Göran!) som hade ett stort åkeri, kanske ”skämdes” han lite extra för sin något ”bortkomna” dotter bakom ratten som dessutom alltid lidit av ”lokalsinne noll”.
Jag fick mitt efterlängtade körkort 1983 och jag är SÅ tacksam för det!
Uppkörningsmannen hade helt fel, jag lever ju än idag! Snart 40 år senare kan pappa och jag konstatera att jag har kört tusentals mil både i Sverige och i många andra länder. Jag har krockat (lite lätt) en gång och jag har åkt dit för fortkörning en gång. Ganska bra utdelning ändå :)
Pappa lärde mig inte bara att köra bil - ”du måste kunna tanka, fylla på olja med mera, byta däck och framför allt tvätta din bil” sa han som om det vore det mest naturliga i världen. Det har jag gjort. Min bil är mitt ansvar, precis som med mitt liv. Tack pappa! Du är bäst!
I mitt liv är det dock inte jag som bestämmer vart jag ska. Jag håller visserligen i ratten av egen fri vilja, men Gud sitter alltid bredvid mig, uppmuntrar mig, pekar åt vilket håll jag ska åka när jag lugnt och stilla lägger i en växel i taget… som man numera inte heller behöver göra, det gör bilen åt mig. Automatväxel är väl en gåva till mänskligheten, eller hur?
Men jag är ”så gammal” så jag började med manuell växellåda, det var lärorikt. Jag har lärt mig den ”gamla” vägen, vi börjar med ettans växel, börjar du med för hög växel hoppar hela bilen, det är ganska kul… men klart obehagligt samtidigt som du även förstör din fina bil.
Ta en dag, en växel i taget. Njut av vardagen, njut av din familj, dina nära och kära. Funkar inte det så funkar ingenting.
Men - eftersom jag varit med ett tag kan jag också berätta för dig att tar du ut Gud ur ditt liv, ur din bil, kör du vilse rätt fort. Han håller oss alla mitt på vägen, sätt alltid Honom som nummer ett i ditt liv.
Jag har testkört detta koncept i snart 57 år, det är det enda som håller i längden.
Matt 6: 33, 34
”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också. Oroa er alltså inte för morgondagen, utan lös problemen den dag de dyker upp. En dags bekymmer räcker mer än väl.”
Amen säger vi till det.
Oroa dig inte för hösten! Ta en dag i taget.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - som numera kör elbil