En del hör vad jag inte säger.
För länge sedan jobbade jag med en kvinna som inte pratade eller ens hälsade på mig under tio års tid. När jag kom till fikabordet på jobbet gick hon därifrån, öppet inför alla andra. Nästan förtvivlad försökte jag prata med henne, helt enkelt få till en träff, ensam eller med en ”neutral” person där vi tillsammans kunde reda ut vad jag hade gjort, för det förstod jag då rakt inte.
Jag försökte gå in på hennes kontor, men hon tittade bort och lämnade rummet. Gång på gång. I tio år.
Vi kan kalla kvinnan för Mia.
En dag skulle vi som arbetsplats göra ett besök hos en pastor, min man blev ”utvald” att få detta besök, helt utan min inblandning. Mia blev dessutom utvald i den här gruppen att besöka just vår kyrka och möta just min man. Gode värld. Jag höll på att ramla av stolen. Hur skulle det här gå? Alla visste ju att Mia inte pratade eller hälsade på mig, hur skulle hon klara av min man som ju har en ganska yvig personlighet. PJ syns, hörs och märks :)
Mia kom, det var ”order” från högsta hönset att möta just PJ och några till i Lifecenter. Jag var också där och höll andan så länge att jag trodde att jag skulle svimma.
PJ berättade om vår kyrka, som är en del av Pingströrelsen, han berättade både om Lifecenters och Pingströrelsens historia. Efter ”sessionen” öppnade han upp för frågor. Mia ställde sig upp med raketfart, högröd i ansiktet och frågade om vi ”uteslöt” människor fortfarande. ”Nej”, svarade PJ. ”Det har aldrig hänt under de år jag tjänat som pastor. Varför undrar du det?” frågade han.
Mia svarade inte utan satte sig ner, arg som ett bi.
Efteråt gjorde jag det som jag försökt så många gånger förut, jag försökte prata med henne. Jag tog mod till mig ännu en gång, och denna gång tog jag med mig min PJ. Den här gången lämnade hon vare sig bordet eller rummet. Hon stannade, det gjorde nästan mitt hjärta också :)
Jag frågade varför hon ställde frågan om just uteslutning och då brast det för henne… ”Jag blev utesluten ur en Pingstkyrka tidigt på 60-talet eftersom jag blev gravid som nybliven 15-åring. När du kom till vår arbetsplats Ulrica stod du för hela Pingströrelsen som gjorde mig så illa en gång”. När vi talade om denna händelse var det över 45 år sedan det hände, men det satt djupt. Det förstod vi helt och fullt. Hon grät, jag grät, PJ grät.
Vi bad om ursäkt för det hon blivit utsatt för… Vi köpte presenter och blommor. Sådan behandling sätter spår livet igenom hos många.
Men då var då och nu är nu. Ingen kan gå bakåt i tiden, inte Pingstkyrkor heller. Ibland har saker gått snett, så är alltid fallet där människor samlas, oavsett om det gäller en arbetsplats, politiska partier, fotbollsklubben - eller en kyrka. Kanske är det värre när något händer i ”Guds namn”. Jag har inte svaret alla gånger.
Men - ibland hör människor vad jag inte säger. Konstigt. En nybliven vän till mig uttryckte det så bra - ”människor kan ibland förutsätta att vi dömer bort någon utan att faktiskt fråga vad den personen egentligen tycker. Man ställer sig själv utanför sammanhanget.”
Lägg inte orden i min mun. Prata inte om mig eller om andra på fel sätt, prata med både mig och andra. Det bästa är också när du pratar med Gud istället för om Gud så du får lära känna honom på djupet.
Gud är kärlek rakt igenom, det finns inget svårt, ingen bitterhet eller ilska hos eller i honom. Tvärtom mot oss människor många gånger.
Lyssna på vad Han säger, inte på det som han inte säger.
”Det finns alltid en väg, du är älskad precis som du är. Vad du än går igenom så finns jag där för att vägleda, trösta och hjälpa dig.” Just de orden vill han viska till dig varje dag. Ibland kanske han behöver höja rösten någon decibel eller två om vi ”hör lite sämre”. Det är så mycket knepigt brus ”out there” som lätt tar fel fokus.
Snart är det söndag igen! Kanske var det längesedan du besökte en kyrka, varför inte göra ett besök eller gärna fem och ge både kyrkan och Gud en chans till upprättelse? Välkommen! Hoppas du hör vad jag säger och inte det jag inte säger :)
Hur det gick med relationen till Mia? Jo, efter besöket i vår kyrka fick vi äntligen till en lunchträff som utvecklades och blev lunchträff en gång i månaden så länge Mia levde… Livet ändå. Det är fascinerande att man får vara med på ett hörn.
2010 fyllde Lifecenter 10 år. Då kom faktiskt Mia för första gången till en (Pingst)kyrka sedan 1961. Hon stod visserligen längst bak, det är mer än helt ok, det får man göra. Allt börjar någonstans, även ett ”återbesök” i en Pingstkyrka.
Till sist. Inte behöver vi väl tycka och tänka likadant för att kunna hälsa och svara vänligt till varandra? Ett leende och ett litet ”Hej!” kostar gratis, eller hur? Vänlighet föder vänlighet.
Proverbs 11:27
”Anyone can find dirt in someone. Be the one that finds the gold.”
”Even as a christian, You’ll have good days, and you’ll have really hard days. But you’ll never have a day without God.”
Det finns guld i alla människor, det finns något att lära sig i bra dagar och i riktigt jobbiga dagar.
Hälsningar från
Ulrica - PingstPastor
Jag försökte gå in på hennes kontor, men hon tittade bort och lämnade rummet. Gång på gång. I tio år.
Vi kan kalla kvinnan för Mia.
En dag skulle vi som arbetsplats göra ett besök hos en pastor, min man blev ”utvald” att få detta besök, helt utan min inblandning. Mia blev dessutom utvald i den här gruppen att besöka just vår kyrka och möta just min man. Gode värld. Jag höll på att ramla av stolen. Hur skulle det här gå? Alla visste ju att Mia inte pratade eller hälsade på mig, hur skulle hon klara av min man som ju har en ganska yvig personlighet. PJ syns, hörs och märks :)
Mia kom, det var ”order” från högsta hönset att möta just PJ och några till i Lifecenter. Jag var också där och höll andan så länge att jag trodde att jag skulle svimma.
PJ berättade om vår kyrka, som är en del av Pingströrelsen, han berättade både om Lifecenters och Pingströrelsens historia. Efter ”sessionen” öppnade han upp för frågor. Mia ställde sig upp med raketfart, högröd i ansiktet och frågade om vi ”uteslöt” människor fortfarande. ”Nej”, svarade PJ. ”Det har aldrig hänt under de år jag tjänat som pastor. Varför undrar du det?” frågade han.
Mia svarade inte utan satte sig ner, arg som ett bi.
Efteråt gjorde jag det som jag försökt så många gånger förut, jag försökte prata med henne. Jag tog mod till mig ännu en gång, och denna gång tog jag med mig min PJ. Den här gången lämnade hon vare sig bordet eller rummet. Hon stannade, det gjorde nästan mitt hjärta också :)
Jag frågade varför hon ställde frågan om just uteslutning och då brast det för henne… ”Jag blev utesluten ur en Pingstkyrka tidigt på 60-talet eftersom jag blev gravid som nybliven 15-åring. När du kom till vår arbetsplats Ulrica stod du för hela Pingströrelsen som gjorde mig så illa en gång”. När vi talade om denna händelse var det över 45 år sedan det hände, men det satt djupt. Det förstod vi helt och fullt. Hon grät, jag grät, PJ grät.
Vi bad om ursäkt för det hon blivit utsatt för… Vi köpte presenter och blommor. Sådan behandling sätter spår livet igenom hos många.
Men då var då och nu är nu. Ingen kan gå bakåt i tiden, inte Pingstkyrkor heller. Ibland har saker gått snett, så är alltid fallet där människor samlas, oavsett om det gäller en arbetsplats, politiska partier, fotbollsklubben - eller en kyrka. Kanske är det värre när något händer i ”Guds namn”. Jag har inte svaret alla gånger.
Men - ibland hör människor vad jag inte säger. Konstigt. En nybliven vän till mig uttryckte det så bra - ”människor kan ibland förutsätta att vi dömer bort någon utan att faktiskt fråga vad den personen egentligen tycker. Man ställer sig själv utanför sammanhanget.”
Lägg inte orden i min mun. Prata inte om mig eller om andra på fel sätt, prata med både mig och andra. Det bästa är också när du pratar med Gud istället för om Gud så du får lära känna honom på djupet.
Gud är kärlek rakt igenom, det finns inget svårt, ingen bitterhet eller ilska hos eller i honom. Tvärtom mot oss människor många gånger.
Lyssna på vad Han säger, inte på det som han inte säger.
”Det finns alltid en väg, du är älskad precis som du är. Vad du än går igenom så finns jag där för att vägleda, trösta och hjälpa dig.” Just de orden vill han viska till dig varje dag. Ibland kanske han behöver höja rösten någon decibel eller två om vi ”hör lite sämre”. Det är så mycket knepigt brus ”out there” som lätt tar fel fokus.
Snart är det söndag igen! Kanske var det längesedan du besökte en kyrka, varför inte göra ett besök eller gärna fem och ge både kyrkan och Gud en chans till upprättelse? Välkommen! Hoppas du hör vad jag säger och inte det jag inte säger :)
Hur det gick med relationen till Mia? Jo, efter besöket i vår kyrka fick vi äntligen till en lunchträff som utvecklades och blev lunchträff en gång i månaden så länge Mia levde… Livet ändå. Det är fascinerande att man får vara med på ett hörn.
2010 fyllde Lifecenter 10 år. Då kom faktiskt Mia för första gången till en (Pingst)kyrka sedan 1961. Hon stod visserligen längst bak, det är mer än helt ok, det får man göra. Allt börjar någonstans, även ett ”återbesök” i en Pingstkyrka.
Till sist. Inte behöver vi väl tycka och tänka likadant för att kunna hälsa och svara vänligt till varandra? Ett leende och ett litet ”Hej!” kostar gratis, eller hur? Vänlighet föder vänlighet.
Proverbs 11:27
”Anyone can find dirt in someone. Be the one that finds the gold.”
”Even as a christian, You’ll have good days, and you’ll have really hard days. But you’ll never have a day without God.”
Det finns guld i alla människor, det finns något att lära sig i bra dagar och i riktigt jobbiga dagar.
Hälsningar från
Ulrica - PingstPastor