Ett år utan mamma.
Jag kom till Valdemarsvik. Precis längs med motorvägen finns en mack till höger där jag skulle stanna och tanka… då ringde min äldste bror och sa ”nu är det över. Nu är mamma i himlen.”
Jag skrek rätt ut, som ett litet barn. Konstigt nog tankade jag bilen och ännu konstigare var att jag hade tre timmar kvar i bilen innan jag kom fram till Karlskrona. Ensam i bilen med mina tankar, ringandes till min familj och några nära vänner, huller om buller. Och alla dessa tårar som bara rann och rann nerför mina kinder.
Den resan glömmer jag aldrig, det var lördagen den 24 april 2021.
När jag äntligen kom fram till Karlskrona hade mamma varit död i ca fyra timmar, men hon låg kvar hemma i sängen, hon var så fin. Vi syskon samlades runt mamma, tillsammans med vår pappa, vi grät men framför allt tackade vi Jesus för vår älskade mamma. Mitt i all smärta fanns så mycket hjärta. Inga konflikter, inga hårda ord någonstans. Det är det bästa arv som finns att lämna efter sig, och det gjorde mamma. Dessutom ett 64-årigt långt äktenskap med vår pappa Göran.
Senare på kvällen kom två stiliga män i kostym från begravningsbyrån och hämtade mamma, det var så respektfullt. Tänk vad många fina människor det finns i vårt samhälle som gör saker vi inte tänker på förrän vi sätts i en viss situation.
De senaste två åren har verkligen förändrat mig på djupet. Vad är viktigt på riktigt?
Dagarna efter mammas bortgång blev också fina mitt i allt det svåra, fantastiskt att det kan vara så vid ett dödsfall. Mamma var gammal, mycket sjuk och så värd att få komma hem till himlen.
Det finns mer att berätta runt allt som hände vid mammas död, men det mesta behåller vi i våra hjärtan. Mamma var inte bara min mamma, jag ”delade” henne med fler. Hon gav av sig själv och sin tro till så många runt sig. Det var en livsstil som jag nu förstår att alla inte har vuxit upp med, en generös livsstil på alla plan genom hela Livet.
På söndag är det ett år sedan mamma fick sluta sina dagar här på jorden, ett omtumlande och ganska känslosamt år. Jag har alltid haft nära till tårar, nu kommer tårarna likt Niagarafallen titt som tätt och ibland värker det i hjärtat av saknad efter mamma.
Men jag vet ju att en dag ska vi ses igen, vilket hopp!
Ofta är det så att vi minns exakt var vi var, kanske till och med vad vi gjorde när vi fick ett svårt, eller ett glädjande besked. Troligtvis minns du till exempel var du var när du fick höra om ”9/11”, det vill säga det terroristattackerna i USA den 11 september 2001. Eller när Estonia gick under 1994? Eller, om vi tar något ännu närmare, när kriget i Ukraina bröt ut i år…
Varldemarsvik alltså. Alltid förknippat med det där samtalet från min bror.
Personligen blir jag alltid påmind om Guds närhet när jag upplever kamp och svårigheter inombords, det är så mycket vi inte förstår. Jag har absolut inte svar på alla knepiga saker som händer i vår värld. Men jag vet att Gud är med i både härliga och i mycket besvärliga tider, det är som en röd tråd genom hela mitt liv.
Min mamma hette Ingrid, och tänk att vi har ett barnbarn uppkallat efter vår fina mamma. Livet går vidare, det gör det alltid.
Jag vill avsluta med en av mammas favoritsånger, jag kan höra hennes röst när jag skriver ner dessa rader:
Hela vägen går han med mig,
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ
ty jag vet, vad än mig möter
gör dock Jesus allting väl.
(Första versen ”Hela vägen går han med mig”, sv översättning Erik Nyström)
Vad du än går igenom idag min vän, all uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - saknar mamma
Jag skrek rätt ut, som ett litet barn. Konstigt nog tankade jag bilen och ännu konstigare var att jag hade tre timmar kvar i bilen innan jag kom fram till Karlskrona. Ensam i bilen med mina tankar, ringandes till min familj och några nära vänner, huller om buller. Och alla dessa tårar som bara rann och rann nerför mina kinder.
Den resan glömmer jag aldrig, det var lördagen den 24 april 2021.
När jag äntligen kom fram till Karlskrona hade mamma varit död i ca fyra timmar, men hon låg kvar hemma i sängen, hon var så fin. Vi syskon samlades runt mamma, tillsammans med vår pappa, vi grät men framför allt tackade vi Jesus för vår älskade mamma. Mitt i all smärta fanns så mycket hjärta. Inga konflikter, inga hårda ord någonstans. Det är det bästa arv som finns att lämna efter sig, och det gjorde mamma. Dessutom ett 64-årigt långt äktenskap med vår pappa Göran.
Senare på kvällen kom två stiliga män i kostym från begravningsbyrån och hämtade mamma, det var så respektfullt. Tänk vad många fina människor det finns i vårt samhälle som gör saker vi inte tänker på förrän vi sätts i en viss situation.
De senaste två åren har verkligen förändrat mig på djupet. Vad är viktigt på riktigt?
Dagarna efter mammas bortgång blev också fina mitt i allt det svåra, fantastiskt att det kan vara så vid ett dödsfall. Mamma var gammal, mycket sjuk och så värd att få komma hem till himlen.
Det finns mer att berätta runt allt som hände vid mammas död, men det mesta behåller vi i våra hjärtan. Mamma var inte bara min mamma, jag ”delade” henne med fler. Hon gav av sig själv och sin tro till så många runt sig. Det var en livsstil som jag nu förstår att alla inte har vuxit upp med, en generös livsstil på alla plan genom hela Livet.
På söndag är det ett år sedan mamma fick sluta sina dagar här på jorden, ett omtumlande och ganska känslosamt år. Jag har alltid haft nära till tårar, nu kommer tårarna likt Niagarafallen titt som tätt och ibland värker det i hjärtat av saknad efter mamma.
Men jag vet ju att en dag ska vi ses igen, vilket hopp!
Ofta är det så att vi minns exakt var vi var, kanske till och med vad vi gjorde när vi fick ett svårt, eller ett glädjande besked. Troligtvis minns du till exempel var du var när du fick höra om ”9/11”, det vill säga det terroristattackerna i USA den 11 september 2001. Eller när Estonia gick under 1994? Eller, om vi tar något ännu närmare, när kriget i Ukraina bröt ut i år…
Varldemarsvik alltså. Alltid förknippat med det där samtalet från min bror.
Personligen blir jag alltid påmind om Guds närhet när jag upplever kamp och svårigheter inombords, det är så mycket vi inte förstår. Jag har absolut inte svar på alla knepiga saker som händer i vår värld. Men jag vet att Gud är med i både härliga och i mycket besvärliga tider, det är som en röd tråd genom hela mitt liv.
Min mamma hette Ingrid, och tänk att vi har ett barnbarn uppkallat efter vår fina mamma. Livet går vidare, det gör det alltid.
Jag vill avsluta med en av mammas favoritsånger, jag kan höra hennes röst när jag skriver ner dessa rader:
Hela vägen går han med mig,
vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet
när jag här hans ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet
uti honom har min själ
ty jag vet, vad än mig möter
gör dock Jesus allting väl.
(Första versen ”Hela vägen går han med mig”, sv översättning Erik Nyström)
Vad du än går igenom idag min vän, all uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - saknar mamma