En blyg liten viol.
Jag minns än idag hur jag klängde vid min mammas ben som barn, jag hängde på henne som en liten apa… När jag blev bjuden på barnkalas var mamma tvungen att vara med, jag satt i hennes knä hela kalaset. Efter två vilda pojkar så hade mina föräldrar fått en oerhört blyg och tillbakadragen liten viol, det var jag.
Om du känner mig idag är det kanske svårt att tro att så var fallet, men det är sant. Mamma började jobba lite grand när jag började skolan, jag tillbringade några timmar i veckan hos min mormor Maja, jag gallskrek över hela Karlskrona varje gång mamma lämnade mig där.
Det var då rakt inte synd om mig. Jag hade två ibland retsamma, men kärleksfulla bröder, en fantastisk mamma och pappa som älskade mig hur mycket som helst. Men jag trivdes bäst i mammas knä.
Som vuxen blev jag den av oss tre syskon som flyttade längst bort från föräldrahemmet, det är och förblir 50 mil mellan Karlskrona och Västerås. Det är inte synd om mig nu heller :)
Häromdagen mötte jag en härlig norsk mamma med en liten treårig flicka och en liten ettårig son. Vi kan kalla den lilla flickan för Anna, den lilla halvnorska flickan går i samma dansklass som vårt lilla treåriga barnbarn Greta, det var så vi möttes.
Lilla Anna satt i mammas knä, där satt även lillebror, ibland i alla fall. Lillebror, som precis lärt sig gå, ville gärna ut på ”promenad” mitt bland alla barnen, de små benen knatade på friskt. Men lilla Anna ville helst stanna kvar i mammas knä, hon ville absolut inte vara med på någon danslektion. Tårarna rann och hela hon skakade.
”Vad ska jag göra?” frågade mamman dansfröken. ”Fortsätt komma tillbaka,” svarade den visa dansfröken. ”Det kommer lossna så småningom, ge henne bara tid och trygghet”.
Just den gången lossnade det definitivt inte. Jag kände för mamman som dessutom ”jagade” sin ettåring som nog gärna hade ”dansat” istället för storasyster. Mamman var så där ”härligt” genomsvettig av pressen av att få allt att funka och oron inom sig för sin blyga dotter.
Jag la armen på denna härliga norska mamma och berättade hur jag själv var världens mest blyga lilla flickebarn som fanns på den tiden, hur jag flyttat långt från mina föräldrar, rest, tagit körkort för länge länge länge sedan och allt det där som min mamma undrade ”om jag skulle klara av” eftersom jag ständigt bara satt i hennes knä med stora skräckslagna ögon.
”Hur lång tid tog det innan du förändrades? Innan du klev ner från mammas knä?” frågade den norska mamman full med oro i blicken.
Jag svarade så gott jag kunde. Men framför allt sa jag till henne att uppmuntra sin blyga dotter, tro på henne, tala gott om henne, finnas där för henne… rätt som det är så kommer hon frigöra sig. Men alla barn är olika. ”Du har två små barn som redan har otroligt olika personligheter.”
Gud vet vad vi behöver. Redan som 15-åring mötte jag Mr PJ, äldst av sju syskon och som inte lärt sig stava till ordet ”blyg”. Han har präglat mig enormt, och jag har nog präglat honom också skulle jag tro :)
Under veckan som gått har gråtande barn kablats ut över världens medier när de flyr från Ukraina, de barnen är det synd om på riktigt. Det sägs att barnskrik används som tortyrmetod, det förstår jag. Finns det något värre än att se barn som far illa? Som gråter av smärta eller när de inte känner sig trygga långt bort från mamma och pappa? Hjärtat går sönder.
Ibland möter jag vuxna människor som forfarande lever som i en liten ”bubbla”, de sitter kvar i ”mammas knä" och ser inte vad som pågår i världen runt oss. Jag har svårt för människor som inte lyfter blicken från sina egna omständigheter. Livet är visserligen här och nu, men älskade vän… bara en liten bit från vårt land lider små barn. Be för dem, sträck ut din hand, då kommer du må bättre på livets alla områden.
Alla växer vi upp och berättar vår egen story om vår barndom, våra egna minnen. Inget barn ska behöva växa upp i krig. Det är ofattbart att vuxna människor tar beslut som drabbar oskyldiga barn.
”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv ”. 3 mos 19:33
Hälsningar från
Ulrica - ber om fred.
Om du känner mig idag är det kanske svårt att tro att så var fallet, men det är sant. Mamma började jobba lite grand när jag började skolan, jag tillbringade några timmar i veckan hos min mormor Maja, jag gallskrek över hela Karlskrona varje gång mamma lämnade mig där.
Det var då rakt inte synd om mig. Jag hade två ibland retsamma, men kärleksfulla bröder, en fantastisk mamma och pappa som älskade mig hur mycket som helst. Men jag trivdes bäst i mammas knä.
Som vuxen blev jag den av oss tre syskon som flyttade längst bort från föräldrahemmet, det är och förblir 50 mil mellan Karlskrona och Västerås. Det är inte synd om mig nu heller :)
Häromdagen mötte jag en härlig norsk mamma med en liten treårig flicka och en liten ettårig son. Vi kan kalla den lilla flickan för Anna, den lilla halvnorska flickan går i samma dansklass som vårt lilla treåriga barnbarn Greta, det var så vi möttes.
Lilla Anna satt i mammas knä, där satt även lillebror, ibland i alla fall. Lillebror, som precis lärt sig gå, ville gärna ut på ”promenad” mitt bland alla barnen, de små benen knatade på friskt. Men lilla Anna ville helst stanna kvar i mammas knä, hon ville absolut inte vara med på någon danslektion. Tårarna rann och hela hon skakade.
”Vad ska jag göra?” frågade mamman dansfröken. ”Fortsätt komma tillbaka,” svarade den visa dansfröken. ”Det kommer lossna så småningom, ge henne bara tid och trygghet”.
Just den gången lossnade det definitivt inte. Jag kände för mamman som dessutom ”jagade” sin ettåring som nog gärna hade ”dansat” istället för storasyster. Mamman var så där ”härligt” genomsvettig av pressen av att få allt att funka och oron inom sig för sin blyga dotter.
Jag la armen på denna härliga norska mamma och berättade hur jag själv var världens mest blyga lilla flickebarn som fanns på den tiden, hur jag flyttat långt från mina föräldrar, rest, tagit körkort för länge länge länge sedan och allt det där som min mamma undrade ”om jag skulle klara av” eftersom jag ständigt bara satt i hennes knä med stora skräckslagna ögon.
”Hur lång tid tog det innan du förändrades? Innan du klev ner från mammas knä?” frågade den norska mamman full med oro i blicken.
Jag svarade så gott jag kunde. Men framför allt sa jag till henne att uppmuntra sin blyga dotter, tro på henne, tala gott om henne, finnas där för henne… rätt som det är så kommer hon frigöra sig. Men alla barn är olika. ”Du har två små barn som redan har otroligt olika personligheter.”
Gud vet vad vi behöver. Redan som 15-åring mötte jag Mr PJ, äldst av sju syskon och som inte lärt sig stava till ordet ”blyg”. Han har präglat mig enormt, och jag har nog präglat honom också skulle jag tro :)
Under veckan som gått har gråtande barn kablats ut över världens medier när de flyr från Ukraina, de barnen är det synd om på riktigt. Det sägs att barnskrik används som tortyrmetod, det förstår jag. Finns det något värre än att se barn som far illa? Som gråter av smärta eller när de inte känner sig trygga långt bort från mamma och pappa? Hjärtat går sönder.
Ibland möter jag vuxna människor som forfarande lever som i en liten ”bubbla”, de sitter kvar i ”mammas knä" och ser inte vad som pågår i världen runt oss. Jag har svårt för människor som inte lyfter blicken från sina egna omständigheter. Livet är visserligen här och nu, men älskade vän… bara en liten bit från vårt land lider små barn. Be för dem, sträck ut din hand, då kommer du må bättre på livets alla områden.
Alla växer vi upp och berättar vår egen story om vår barndom, våra egna minnen. Inget barn ska behöva växa upp i krig. Det är ofattbart att vuxna människor tar beslut som drabbar oskyldiga barn.
”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv ”. 3 mos 19:33
Hälsningar från
Ulrica - ber om fred.