En orolig vecka.
”Har jag gått hela vägen från Syrien till Sverige, så kan jag gå ett par kilometer från Lifecenter till Hälla”, svarade en av de flyktingar som kom 2015 när vi ville köra ”hem” honom till flyktingboendet vid Hälla i Västerås.
Hans svar grep tag i mitt hjärta och gav perspektiv på nolltid.
Mitt i all vår vardag som, på något sätt, fortsätter lite som vanligt har det varit en orolig vecka med kriget som pågår inte långt från oss. Vi ser och hör mycket som förändrats på kort tid, krig förändrar våra tankar snabbt.
Förutom att jag (nästan) ständigt är i bön både för det ryska och det ukrainska folket som blivit indragna i något de inte bett om, förbereder jag mitt hjärta, troligtvis vårt hus, det jag har till låns som mina ägodelar, att ta emot flyktingar till vår stad. Om vi förbereder oss mentalt är det lättare att ta snabba beslut när flyktingarna når oss.
1945 var min pappa 13 år, det var slutet av andra världskriget, det var också slutet för de år han bott hos en fosterfamilj under en tid. Hans fosterföräldrar fick inte betalt för honom längre. Han gick, ensam, fyra mil till närmaste stad, Karlskrona. Han hade fem kronor i sin plånbok.
Väl framme i ”Staun” (Karlskrona) gick han in på ett värdshus för att köpa mat för sin femkrona. En vänlig man pratade med honom och frågade om hans liv och historia. Pappa berättade. Den vänlige mannen vände sig mot ägaren och sa ”Den här unge mannen får både bo och äta här så länge han behöver, skicka räkningen till mig!”. Och så gav han värdshusägaren sitt namn och sin adress.
Pappa vände sig om för att tacka den vänlige mannen, men han var borta. Kanske fanns han på riktigt, kanske var det en ängel :) Pappa mötte honom aldrig mer, men glömmer aldrig hans vänlighet.
Jesus talar ofta om ”våra minsta” i Bibeln, det vi har gjort mot ”en av mina minsta, det har ni gjort mot mig…". Vem är mina minsta? Vi möter dem i stort sett varenda dag, vi hade en av dessa ”minsta” i vårt hem när våra barn gick i mellanstadiet. Det var en tjej som for illa hemma och behövde ett ”jourhem” på helgerna under några år. Flickan var ändå alltid hos oss varje helg, det var inget svårt beslut.
Vi får se hur det ser ut om en vecka här i Västerås, men redan i skrivande stund har många av dessa ”minsta” från Ukraina kommit till vårt land och får mat, tak över huvudet och framför allt trygghet. De är så välkomna!
Det är nämligen så att dessa ”mina minsta” är inte små på något sätt, det är inte det som det handlar om, det är deras omständigheter som är speciella. Så många gånger har jag sett hur Gud lyfter upp ”dessa minsta” och ger fantastisk kompensation!
Och visst är det så att när vi sträcker oss ut med en hjälpande hand för att hjälpa något annan, då växer inte bara personen vi hjälper utan även vårt hjärta blir större.
Och vem vet, kanske får vi änglar på besök. Det tror jag bestämt vi har haft flera gånger :)
”Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder, då gjorde ni det för mig.” Matteus 25:37-40
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Hälsningar och all uppmuntran från
Ulrica - trygg mitt i allt
Hans svar grep tag i mitt hjärta och gav perspektiv på nolltid.
Mitt i all vår vardag som, på något sätt, fortsätter lite som vanligt har det varit en orolig vecka med kriget som pågår inte långt från oss. Vi ser och hör mycket som förändrats på kort tid, krig förändrar våra tankar snabbt.
Förutom att jag (nästan) ständigt är i bön både för det ryska och det ukrainska folket som blivit indragna i något de inte bett om, förbereder jag mitt hjärta, troligtvis vårt hus, det jag har till låns som mina ägodelar, att ta emot flyktingar till vår stad. Om vi förbereder oss mentalt är det lättare att ta snabba beslut när flyktingarna når oss.
1945 var min pappa 13 år, det var slutet av andra världskriget, det var också slutet för de år han bott hos en fosterfamilj under en tid. Hans fosterföräldrar fick inte betalt för honom längre. Han gick, ensam, fyra mil till närmaste stad, Karlskrona. Han hade fem kronor i sin plånbok.
Väl framme i ”Staun” (Karlskrona) gick han in på ett värdshus för att köpa mat för sin femkrona. En vänlig man pratade med honom och frågade om hans liv och historia. Pappa berättade. Den vänlige mannen vände sig mot ägaren och sa ”Den här unge mannen får både bo och äta här så länge han behöver, skicka räkningen till mig!”. Och så gav han värdshusägaren sitt namn och sin adress.
Pappa vände sig om för att tacka den vänlige mannen, men han var borta. Kanske fanns han på riktigt, kanske var det en ängel :) Pappa mötte honom aldrig mer, men glömmer aldrig hans vänlighet.
Jesus talar ofta om ”våra minsta” i Bibeln, det vi har gjort mot ”en av mina minsta, det har ni gjort mot mig…". Vem är mina minsta? Vi möter dem i stort sett varenda dag, vi hade en av dessa ”minsta” i vårt hem när våra barn gick i mellanstadiet. Det var en tjej som for illa hemma och behövde ett ”jourhem” på helgerna under några år. Flickan var ändå alltid hos oss varje helg, det var inget svårt beslut.
Vi får se hur det ser ut om en vecka här i Västerås, men redan i skrivande stund har många av dessa ”minsta” från Ukraina kommit till vårt land och får mat, tak över huvudet och framför allt trygghet. De är så välkomna!
Det är nämligen så att dessa ”mina minsta” är inte små på något sätt, det är inte det som det handlar om, det är deras omständigheter som är speciella. Så många gånger har jag sett hur Gud lyfter upp ”dessa minsta” och ger fantastisk kompensation!
Och visst är det så att när vi sträcker oss ut med en hjälpande hand för att hjälpa något annan, då växer inte bara personen vi hjälper utan även vårt hjärta blir större.
Och vem vet, kanske får vi änglar på besök. Det tror jag bestämt vi har haft flera gånger :)
”Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig som främling och hjälpte dig, eller naken och gav dig kläder? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Och Kungen ska svara dem: ’Sannerligen säger jag er: när ni gjorde detta för någon av mina minsta bröder, då gjorde ni det för mig.” Matteus 25:37-40
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Hälsningar och all uppmuntran från
Ulrica - trygg mitt i allt