Ett missat samtal.
Jag ringer min pappa i stort sett varje förmiddag. Ibland hörs vi av på kvällstid också. Pappa blev änkling förra året och ibland kryper ensamheten in hos honom, inte så konstigt efter 64 års äktenskap med mamma. Samtalen med pappa är oftast inte långa, jag vill ju bara höra hans röst och ”kolla läget”. Jag saknar att jag inte längre kan höra mammas röst…
Det gnager i mig emellanåt att jag bor 50 mil bort från pappa, att bara ”svänga förbi” på en kopp kaffe är lite komplicerat, men det går via telefonen :) ”Vill du ha en kopp?” frågar pappa ofta eftersom jag ringer mitt i förmiddagsfikat. I maj fyller pappa 90 år, det ska vi fira kungligt.
Jag har aldrig varit rädd för min pappa, men jag är rädd om honom, och han om mig och mina syskon.
För många år sedan var vi på en ganska tragisk 50-årsfest, det var i en annan stad långt från den stad vi bor i nu.
Det var en man som skulle firas, han var gift och de hade fyra vuxna barn, två döttrar, två söner. Tjusigt! På ytan trodde vi alla att det var en ”väldigt fin familj”. En av sönerna ställde sig upp för att hålla ”sitt” tal, det blev tyst i festlokalen. ”Nu kommer ett fint tal” tänkte vi nog alla.
Men det blev precis tvärtom.
”Pappa”, började den vuxne sonen. ”Minns du när du kom till alla våra hockeyträningar? Alla våra skolavslutningar? Minns du hur du stod där med tårar i ögonen av stolthet över oss, dina fyra fina barn?”
Pappan skruvade på sig. Mamman i familjen såg nervös ut.
”Nej”, sa sonen. ”Du minns nog inte det, för du var aldrig där. Du jobbade med ditt stora, växande företag, det slukade konstigt nog all din tid…”
Stämningen i lokalen blev mycket spänd.
Pappan som tydligen inte funnits där för sina barn, ytan av den ”perfekta familjen”, stämde alltså inte? Sonen som ”gjorde upp” offentligt inför allt och alla, det var kanske inte heller rätt?
”Kalaset” spårade snabbt ur, allt avslutades snabbt och konstigt.
Men sista kapitlet skrevs inte där och då. För bara något år sedan fick jag återigen kontakt med den son som hållit ”det där talet” på ”den där knepiga 50-årsfesten”. Jag ville veta… ”Hur gick det med relationen med din pappa? Lever han förresten?”
Sonen fick tårar i ögonen.
Redan dagen efter det katastrofala 50-års partyt försökte pappan ringa sin (med rätta!) besvikne son, och alla de andra barnen. Pappan ringde och ringde, men sonen svarade inte. Det gjorde för ont i hjärtat, han kunde inte svara. Sonen hade många ”missade samtal” varenda dag från sin far.
Till slut, efter många veckor, svarade sonen.
”Vi måste mötas”, sa pappan. ”Jag vill, från djupet av mitt hjärta, be dig och dina syskon om förlåtelse. Kan vi ses snarast?”
Det var inte lätt att mötas. Mycket känslor, mycket obearbetad sorg och ilska i rummet där de satt. Men allt börjar någonstans, även ett steg mot förlåtelse.
Tiden gick som den alltid gör. Pappan fortsatte ringa till alla sina barn och be om förlåtelse varenda dag. Relationen gick mycket långsamt framåt, ett litet steg i taget.
För några år sedan bjöd han sin familj på en resa, sin fru och alla barn med respektive. Pengar fanns i familjen så de tog in på ett mycket fint hotell i två hela veckor.
”Det var faktiskt inte helt enkelt att åka på den där resan”, sa sonen. ”I mitt hjärta var jag fortfarande inte riktigt hel. Gör min pappa detta bara för att det ser fint ut? För att återigen försöka köpa vår kärlek?”
Vid middagen första kvällen hade pappan lagt ett handskrivet brev vid varje plats. Handskrivna ord av kärlek och återigen ord av att få förlåtelse för allt han gjort tokigt under deras barndom.
Mannen avslutade varje brev med ett bibelord till var och en av sina barn.
Andra kvällen, vid middagen, låg återigen brev vid deras platser. Tredje kvällen likaså, ja, det var handskrivna brev varje kväll vid middagsbordet för dem allihop och varje brev avslutades med ett bibelord och orden ”Kan du förlåta mig?”.
Sista kvällen på resan vågade alla öppna sina hjärtan lite grand, förtroendet som hade varit helt borta för deras pappa började mycket sakta hitta en väg framåt. Det blev mycket tårar, ord om kärlek och förlåtelse om och om igen. Kunde man liksom ”börja om från början” mitt i livet trots en nästan ”förlorad barndom?”
När familjen åkte hem, alla till sina egna hus och boende, hade pappan i förväg (innan resan) lagt handskrivna brev på deras kuddar. Det började verkligen ljusna för familjen. De förstod att pappan menade allvar.
Pappan fortsatte med sina handskrivna brev, men inte varje dag :) Varje gång de fyllde år, vid jul och andra högtidsdagar, han tog varje tillfälle han fick att skriva kärleksfulla brev.
Åren gick. När denna pappa fyllde 60 år, 10 år efter ”fadäsen” på hans 50-årsdag, klev barn efter barn upp och hyllade sin pappa för allt han gjort för dem under de 10 år som låg bakåt. Det var ingen stor fest denna gång, det var ingen ”perfekt familj” som visades upp, det var en familj som hittat varandra och kärleken på riktigt och på djupet.
Allt var inte perfekt, det blir det aldrig. Men där kärlek och förlåtelse finns, hittar vi alltid en väg.
I höstas dog pappan, han var en mycket förmögen man. Men - sina miljoner fick han inte ta med sig i graven, däremot en upprättad relation till sina nära och kära som är värt mer än alla pengar i världen. Runt hans kista stod en enad familj som älskar varandra, det är rikedom på högsta nivå.
Livet är fullt av så mycket. Jobb, skola, föräldrar, släkt, grannar, renoveringar och husköp och vi som mitt i allt även jobbar med människor… det tar aldrig slut. Men jag har aldrig försummat min familj. Aldrig någonsin.
Det finns dagar då jag skulle vilja plocka upp mina små barn ur den vagga vi hade när de var bebisar och ”gosa i nacken” bara någon minut igen… men si det går inte. Jag är så tacksam att jag var närvarande när de var bebisar, när de var skolbarn, tonåringar (!) , jag älskar att få ge en kram till dem idag också. Så ofta jag kan berättar jag för dem att jag älskar dem mest av allt!
Missa inte dina barn, de går inte i repris, det gäller dina barnbarn också. Har du missat dem så finns det alltid en väg mitt i allt. Kanske har du ett ”missat samtal” från en förälder, ett barn eller en mycket god vän? Ring upp och börja om redan idag.
Äg ditt misstag. Be om förlåtelse. Det finns en väg tillbaka.
Det är inte starten i livet som räknas alla gånger, det är hur vi avslutar, det är det vi minns och berättar för nästa generation.
Hela Bibeln är ett kärleksbrev till dig och mig med hälsningar från Gud själv.
1 Johannesbrevet 1:9
”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet”.
Det finns Gudomlig kraft i att ge och få förlåtelse.
Hälsningar från
Ulrica - älskad dotter
Det gnager i mig emellanåt att jag bor 50 mil bort från pappa, att bara ”svänga förbi” på en kopp kaffe är lite komplicerat, men det går via telefonen :) ”Vill du ha en kopp?” frågar pappa ofta eftersom jag ringer mitt i förmiddagsfikat. I maj fyller pappa 90 år, det ska vi fira kungligt.
Jag har aldrig varit rädd för min pappa, men jag är rädd om honom, och han om mig och mina syskon.
För många år sedan var vi på en ganska tragisk 50-årsfest, det var i en annan stad långt från den stad vi bor i nu.
Det var en man som skulle firas, han var gift och de hade fyra vuxna barn, två döttrar, två söner. Tjusigt! På ytan trodde vi alla att det var en ”väldigt fin familj”. En av sönerna ställde sig upp för att hålla ”sitt” tal, det blev tyst i festlokalen. ”Nu kommer ett fint tal” tänkte vi nog alla.
Men det blev precis tvärtom.
”Pappa”, började den vuxne sonen. ”Minns du när du kom till alla våra hockeyträningar? Alla våra skolavslutningar? Minns du hur du stod där med tårar i ögonen av stolthet över oss, dina fyra fina barn?”
Pappan skruvade på sig. Mamman i familjen såg nervös ut.
”Nej”, sa sonen. ”Du minns nog inte det, för du var aldrig där. Du jobbade med ditt stora, växande företag, det slukade konstigt nog all din tid…”
Stämningen i lokalen blev mycket spänd.
Pappan som tydligen inte funnits där för sina barn, ytan av den ”perfekta familjen”, stämde alltså inte? Sonen som ”gjorde upp” offentligt inför allt och alla, det var kanske inte heller rätt?
”Kalaset” spårade snabbt ur, allt avslutades snabbt och konstigt.
Men sista kapitlet skrevs inte där och då. För bara något år sedan fick jag återigen kontakt med den son som hållit ”det där talet” på ”den där knepiga 50-årsfesten”. Jag ville veta… ”Hur gick det med relationen med din pappa? Lever han förresten?”
Sonen fick tårar i ögonen.
Redan dagen efter det katastrofala 50-års partyt försökte pappan ringa sin (med rätta!) besvikne son, och alla de andra barnen. Pappan ringde och ringde, men sonen svarade inte. Det gjorde för ont i hjärtat, han kunde inte svara. Sonen hade många ”missade samtal” varenda dag från sin far.
Till slut, efter många veckor, svarade sonen.
”Vi måste mötas”, sa pappan. ”Jag vill, från djupet av mitt hjärta, be dig och dina syskon om förlåtelse. Kan vi ses snarast?”
Det var inte lätt att mötas. Mycket känslor, mycket obearbetad sorg och ilska i rummet där de satt. Men allt börjar någonstans, även ett steg mot förlåtelse.
Tiden gick som den alltid gör. Pappan fortsatte ringa till alla sina barn och be om förlåtelse varenda dag. Relationen gick mycket långsamt framåt, ett litet steg i taget.
För några år sedan bjöd han sin familj på en resa, sin fru och alla barn med respektive. Pengar fanns i familjen så de tog in på ett mycket fint hotell i två hela veckor.
”Det var faktiskt inte helt enkelt att åka på den där resan”, sa sonen. ”I mitt hjärta var jag fortfarande inte riktigt hel. Gör min pappa detta bara för att det ser fint ut? För att återigen försöka köpa vår kärlek?”
Vid middagen första kvällen hade pappan lagt ett handskrivet brev vid varje plats. Handskrivna ord av kärlek och återigen ord av att få förlåtelse för allt han gjort tokigt under deras barndom.
Mannen avslutade varje brev med ett bibelord till var och en av sina barn.
Andra kvällen, vid middagen, låg återigen brev vid deras platser. Tredje kvällen likaså, ja, det var handskrivna brev varje kväll vid middagsbordet för dem allihop och varje brev avslutades med ett bibelord och orden ”Kan du förlåta mig?”.
Sista kvällen på resan vågade alla öppna sina hjärtan lite grand, förtroendet som hade varit helt borta för deras pappa började mycket sakta hitta en väg framåt. Det blev mycket tårar, ord om kärlek och förlåtelse om och om igen. Kunde man liksom ”börja om från början” mitt i livet trots en nästan ”förlorad barndom?”
När familjen åkte hem, alla till sina egna hus och boende, hade pappan i förväg (innan resan) lagt handskrivna brev på deras kuddar. Det började verkligen ljusna för familjen. De förstod att pappan menade allvar.
Pappan fortsatte med sina handskrivna brev, men inte varje dag :) Varje gång de fyllde år, vid jul och andra högtidsdagar, han tog varje tillfälle han fick att skriva kärleksfulla brev.
Åren gick. När denna pappa fyllde 60 år, 10 år efter ”fadäsen” på hans 50-årsdag, klev barn efter barn upp och hyllade sin pappa för allt han gjort för dem under de 10 år som låg bakåt. Det var ingen stor fest denna gång, det var ingen ”perfekt familj” som visades upp, det var en familj som hittat varandra och kärleken på riktigt och på djupet.
Allt var inte perfekt, det blir det aldrig. Men där kärlek och förlåtelse finns, hittar vi alltid en väg.
I höstas dog pappan, han var en mycket förmögen man. Men - sina miljoner fick han inte ta med sig i graven, däremot en upprättad relation till sina nära och kära som är värt mer än alla pengar i världen. Runt hans kista stod en enad familj som älskar varandra, det är rikedom på högsta nivå.
Livet är fullt av så mycket. Jobb, skola, föräldrar, släkt, grannar, renoveringar och husköp och vi som mitt i allt även jobbar med människor… det tar aldrig slut. Men jag har aldrig försummat min familj. Aldrig någonsin.
Det finns dagar då jag skulle vilja plocka upp mina små barn ur den vagga vi hade när de var bebisar och ”gosa i nacken” bara någon minut igen… men si det går inte. Jag är så tacksam att jag var närvarande när de var bebisar, när de var skolbarn, tonåringar (!) , jag älskar att få ge en kram till dem idag också. Så ofta jag kan berättar jag för dem att jag älskar dem mest av allt!
Missa inte dina barn, de går inte i repris, det gäller dina barnbarn också. Har du missat dem så finns det alltid en väg mitt i allt. Kanske har du ett ”missat samtal” från en förälder, ett barn eller en mycket god vän? Ring upp och börja om redan idag.
Äg ditt misstag. Be om förlåtelse. Det finns en väg tillbaka.
Det är inte starten i livet som räknas alla gånger, det är hur vi avslutar, det är det vi minns och berättar för nästa generation.
Hela Bibeln är ett kärleksbrev till dig och mig med hälsningar från Gud själv.
1 Johannesbrevet 1:9
”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet”.
Det finns Gudomlig kraft i att ge och få förlåtelse.
Hälsningar från
Ulrica - älskad dotter