En tokig gosskör.
För många år sedan, i en annan stad än den vi bor i nu, var vi på ett härligt bröllop. Brudgummen var stilig i sin nyinköpta kostym, bruden var bedårande vacker i sin vita, vackra långa brudklänning. Hon lyste på så många sätt, för hon var dessutom gravid med parets första barn… en liten ”gravidkula” syntes lite smått för det var just det som de väntade, smått.
Om du känner din frikyrkohistoria vet du att vi undervisar och lär det som Bibeln lär, sex tillhör äktenskapet. Du har din fulla rätt att tycka som du vill, och det har jag också. Jag har sett tillräckligt i mitt liv för att berätta för dig att Bibelns principer håller att bygga livet på i det långa loppet.
Tillbaka till bröllopet för många år sedan.
Ja, bruden var gravid, och det syntes lång väg. Inget att skämmas för numera, syndakatalogen är sedan länge död och begraven. Det finns som bekant alltid en väg tillbaka, eller hur? Annars vore det ute med oss allihop.
Brudgummens gamla barndomsvänner skulle ”skoja till” det hela, de sjöng en sång med melodin från ”Han har öppnat pärleporten” men hade bytt ut orden till ”Han har gjort henne på smällen, tänk så tokigt det kan bli…”
Längre än så kom inte barndomsvännerna. Brudgummens stilige och ståtlige morfar ställde sig upp, han var inte bara morfar, han var pappa, svärfar och dessutom en erfaren och väldigt respekterad Pastor. Denne långe morfar la armarna i kors, tittade på var och en dessa ”roliga” småvalpar som skulle ”sjunga sin sång” och så sa denne morfar, vänligt men bestämt: ”Vem av er pojkar kan kasta första stenen?”
Barndomsvännerna tittade ned, ”sången” kom av sig. Hade de istället tittat på brudparet hade de sett en ilsken brudgum och en brud som grät när de gjorde narr av detta nygifta par. Med cynism kommer man inte långt, det är som en boomerang. Det cyniska kommer bara tillbaka till den som försöker vara ”rolig”. Cynism är inte roligt, cynism är oftast sårande.
Jag kämpar ibland febrilt med att försöka tacka, hedra och uppmuntra människor i min vardag. Alla behöver vi känna tacksamhet och att få uppmuntran är gott för hjärtat för alla människor, speciellt när det är bröllop och högtidsdagar, men också en helt vanlig vardag.
Med ”flaggan i topp” försöker jag avsluta snyggt, köpa blommor och presenter och gå den där extra milen som en del numera lägger ut att de springer men kanske sällan går relationsmässigt med vänner eller till och med släkten.
Matteus 7:1,2 ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er…”
Vi vet aldrig allt bakom en människas story, därför ska vi inte döma andra. Tala inte illa om andra människor bakom ryggen. Du gör vad du vill naturligtvis, men det är bra smaklöst av vuxna människor att bete sig på det viset, vi borde veta bättre än de små barnen i sandlådan. Men ibland kan man undra.
Milen i spåret är otroligt bra att springa, fortsätt med det. Varför inte också gå i alla fall några hundra meter till när det gäller att hedra, tacka och uppmuntra dina medpassagerare? Du och jag behöver inte döma hur andra agerar, det sköter Gud. Han ser och vet allt, han har historien, nuet och framtiden. Det har inte du och jag.
Du vet, när vi pekar ut någon med vårt pekfinger ska vi titta på vår egen hand. Tre fingrar pekar på oss själva…
Med prat bakom ryggen tappar vi frimodigheten, mer om det i ett annat blogginlägg framöver. Det kallas för skvallerbytta bing bång.
Det som är fel kan bli rätt. Brudparet jag skrivit om är fortfarande gifta, de fick två barn till och bygger en fantastisk familj, de är med och aktiva mitt i en härlig kyrka.
Hur det blev med den tokiga ”gosskören” vet jag inte, men de lärde en läxa. Livet ni vet.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - tacksam
Om du känner din frikyrkohistoria vet du att vi undervisar och lär det som Bibeln lär, sex tillhör äktenskapet. Du har din fulla rätt att tycka som du vill, och det har jag också. Jag har sett tillräckligt i mitt liv för att berätta för dig att Bibelns principer håller att bygga livet på i det långa loppet.
Tillbaka till bröllopet för många år sedan.
Ja, bruden var gravid, och det syntes lång väg. Inget att skämmas för numera, syndakatalogen är sedan länge död och begraven. Det finns som bekant alltid en väg tillbaka, eller hur? Annars vore det ute med oss allihop.
Brudgummens gamla barndomsvänner skulle ”skoja till” det hela, de sjöng en sång med melodin från ”Han har öppnat pärleporten” men hade bytt ut orden till ”Han har gjort henne på smällen, tänk så tokigt det kan bli…”
Längre än så kom inte barndomsvännerna. Brudgummens stilige och ståtlige morfar ställde sig upp, han var inte bara morfar, han var pappa, svärfar och dessutom en erfaren och väldigt respekterad Pastor. Denne långe morfar la armarna i kors, tittade på var och en dessa ”roliga” småvalpar som skulle ”sjunga sin sång” och så sa denne morfar, vänligt men bestämt: ”Vem av er pojkar kan kasta första stenen?”
Barndomsvännerna tittade ned, ”sången” kom av sig. Hade de istället tittat på brudparet hade de sett en ilsken brudgum och en brud som grät när de gjorde narr av detta nygifta par. Med cynism kommer man inte långt, det är som en boomerang. Det cyniska kommer bara tillbaka till den som försöker vara ”rolig”. Cynism är inte roligt, cynism är oftast sårande.
Jag kämpar ibland febrilt med att försöka tacka, hedra och uppmuntra människor i min vardag. Alla behöver vi känna tacksamhet och att få uppmuntran är gott för hjärtat för alla människor, speciellt när det är bröllop och högtidsdagar, men också en helt vanlig vardag.
Med ”flaggan i topp” försöker jag avsluta snyggt, köpa blommor och presenter och gå den där extra milen som en del numera lägger ut att de springer men kanske sällan går relationsmässigt med vänner eller till och med släkten.
Matteus 7:1,2 ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er…”
Vi vet aldrig allt bakom en människas story, därför ska vi inte döma andra. Tala inte illa om andra människor bakom ryggen. Du gör vad du vill naturligtvis, men det är bra smaklöst av vuxna människor att bete sig på det viset, vi borde veta bättre än de små barnen i sandlådan. Men ibland kan man undra.
Milen i spåret är otroligt bra att springa, fortsätt med det. Varför inte också gå i alla fall några hundra meter till när det gäller att hedra, tacka och uppmuntra dina medpassagerare? Du och jag behöver inte döma hur andra agerar, det sköter Gud. Han ser och vet allt, han har historien, nuet och framtiden. Det har inte du och jag.
Du vet, när vi pekar ut någon med vårt pekfinger ska vi titta på vår egen hand. Tre fingrar pekar på oss själva…
Med prat bakom ryggen tappar vi frimodigheten, mer om det i ett annat blogginlägg framöver. Det kallas för skvallerbytta bing bång.
Det som är fel kan bli rätt. Brudparet jag skrivit om är fortfarande gifta, de fick två barn till och bygger en fantastisk familj, de är med och aktiva mitt i en härlig kyrka.
Hur det blev med den tokiga ”gosskören” vet jag inte, men de lärde en läxa. Livet ni vet.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - tacksam