Ett vandrande tivoli.
"Just because someone carries it well, doesn’t mean it’s not heavy."
”När ska jag få gråta?” tänkte jag inom mig när PJ blev sjuk julafton 2019.
”Äsch, det löser sig. Jag gråter imorgon”, sa jag halvhögt till mig själv.
Dagen efter, Juldagen 2019, blev fylld av läkarbesök och samtal till släkten så jag grät inte den dagen heller. Eller dagen efter…
Dagarna blev till veckor.
Veckorna blev till månader.
Ännu en sorglig dag kom under våren 2019, mamma blev svårt sjuk. ”När ska jag få gråta?” tänkte jag ännu en gång, men just där och då var inte rätt tidpunkt, trodde jag i alla fall. ”Jag behöver vara stark”. Och det var jag.
Ja, och så kom Corona och lite annat smått och gott. Livet ni vet.
Tårarna fick jag inte fram, istället blev det en klump i magen och ingen vila direkt under sommaren 2019.
Under en av alla sjuttioelva gånger vi åkte ner för att säga ”Adjö” till min mamma åkte jag helt själv. Det var faktiskt befriande. Att sitta själv i bilen blev nog min räddning. Helt plötsligt kom tårarna och de rann konstant de nästan 50 milen från Karlskrona till Västerås. Jag fick stanna bilen, jag grät länge.
Jag lyssnade på lovsång, jag bad, och jag grät. ”Gud, var är du i allt detta som händer nu?”
Alla utmaningar runt mig var kvar och högst verkliga, men frid fyllde min bil och klumpen i magen försvann. Jag älskar att skratta, men jag har aldrig gråtit så mycket som under året som gått. Och den där bilresan tog priset i tårar :) Det är läkande att släppa fram tårar.
Nu, snart två veckor efter mammas bortgång, har jag fått anledning att gråta flera gånger, samtidigt fyller vetskapen om att vi ska ses igen hela mig med glädje och frid. Det var inte ”Adjö”, det var ”Vi ses igen”.
I Lifecenter har vi haft en serie om ”Frid”, det har varit läkande även för mig.
Vi har bland annat intervjuat helt vanliga människor hur de hanterat sin oro för att hitta frid, det väckte känslor både hos dem som blev intervjuade men även de som lyssnade. Tänk att det kan vara så svårt att förstå att alla går igenom eller har gått igenom svåra passager i Livet, även om det inte syns ”utanpå”, alla hanterar det på olika sätt.
Människor, situationer, händelser som är svåra att hantera kräver sitt. Det krävs tårar ibland och det krävs tid för att få sörja. Men mitt i allt kanske du står som förälder, man eller hustru, ledare (kanske pastor?) och du hittar inte tid för dig själv och ditt eget sörjande.
I november 2020 började jag be Gud konkret om KOMPENSATION efter några minst sagt bökiga månader. ”Gud, jag är trött, lite nedslagen och faktiskt ledsen… Jag ber om kompensation runt mig för året som ligger bakom”. Ja, ungefär så bad jag lite halvt snörvlandes samtidigt som tårarna rann likt Niagarafallen plaskandes nedför mina kinder.
Det kanske kan upplevas som jag går omkring och gapflabbar konstant, det gör jag inte :) Ibland kanske en del tror att jag går omkring som ett vandrande tivoli, livet är ständigt en fest, riktigt så är det inte heller.
Men! alla har vi fått glädjen som gåva i våra liv och hittar du den inte så är den stulen och då får du kämpa för att ta tillbaka det som är stulet. Min glädje är en gåva från Gud, han la den i mig när jag skapades. Din glädje är din.
Nu har vi ett nytt tema i Lifecenter - ”Feelings”, känslor.
”Det känns inte så bra” kanske du säger just nu om din situation. Men känslor är inte fakta, tvärtom. Bygg inte ditt liv på känslor som kommer och går.
Livet stormar ibland, det är bara så. Men att Gud finns vid min sida genom alla stormar, det är inte bara en känsla, det är faktum för det säger Guds Ord, Bibeln.
Under året som gått har jag många gånger fått anledning att stå på de löften som står i Bibeln på ett nytt, lärorikt sätt. Prövningar kommer och går men Gud och hans löften består genom alla tider och pandemier.
All uppmuntran idag!
”Peace I leave with you; my peace I give you. I do not give to you as the world gives. Do not let your hearts be troubled and do not be afraid.” John 14:27
Amen. Ske alltså.
Hälsningar från
Ulrica - Kompenserad
”När ska jag få gråta?” tänkte jag inom mig när PJ blev sjuk julafton 2019.
”Äsch, det löser sig. Jag gråter imorgon”, sa jag halvhögt till mig själv.
Dagen efter, Juldagen 2019, blev fylld av läkarbesök och samtal till släkten så jag grät inte den dagen heller. Eller dagen efter…
Dagarna blev till veckor.
Veckorna blev till månader.
Ännu en sorglig dag kom under våren 2019, mamma blev svårt sjuk. ”När ska jag få gråta?” tänkte jag ännu en gång, men just där och då var inte rätt tidpunkt, trodde jag i alla fall. ”Jag behöver vara stark”. Och det var jag.
Ja, och så kom Corona och lite annat smått och gott. Livet ni vet.
Tårarna fick jag inte fram, istället blev det en klump i magen och ingen vila direkt under sommaren 2019.
Under en av alla sjuttioelva gånger vi åkte ner för att säga ”Adjö” till min mamma åkte jag helt själv. Det var faktiskt befriande. Att sitta själv i bilen blev nog min räddning. Helt plötsligt kom tårarna och de rann konstant de nästan 50 milen från Karlskrona till Västerås. Jag fick stanna bilen, jag grät länge.
Jag lyssnade på lovsång, jag bad, och jag grät. ”Gud, var är du i allt detta som händer nu?”
Alla utmaningar runt mig var kvar och högst verkliga, men frid fyllde min bil och klumpen i magen försvann. Jag älskar att skratta, men jag har aldrig gråtit så mycket som under året som gått. Och den där bilresan tog priset i tårar :) Det är läkande att släppa fram tårar.
Nu, snart två veckor efter mammas bortgång, har jag fått anledning att gråta flera gånger, samtidigt fyller vetskapen om att vi ska ses igen hela mig med glädje och frid. Det var inte ”Adjö”, det var ”Vi ses igen”.
I Lifecenter har vi haft en serie om ”Frid”, det har varit läkande även för mig.
Vi har bland annat intervjuat helt vanliga människor hur de hanterat sin oro för att hitta frid, det väckte känslor både hos dem som blev intervjuade men även de som lyssnade. Tänk att det kan vara så svårt att förstå att alla går igenom eller har gått igenom svåra passager i Livet, även om det inte syns ”utanpå”, alla hanterar det på olika sätt.
Människor, situationer, händelser som är svåra att hantera kräver sitt. Det krävs tårar ibland och det krävs tid för att få sörja. Men mitt i allt kanske du står som förälder, man eller hustru, ledare (kanske pastor?) och du hittar inte tid för dig själv och ditt eget sörjande.
I november 2020 började jag be Gud konkret om KOMPENSATION efter några minst sagt bökiga månader. ”Gud, jag är trött, lite nedslagen och faktiskt ledsen… Jag ber om kompensation runt mig för året som ligger bakom”. Ja, ungefär så bad jag lite halvt snörvlandes samtidigt som tårarna rann likt Niagarafallen plaskandes nedför mina kinder.
Det kanske kan upplevas som jag går omkring och gapflabbar konstant, det gör jag inte :) Ibland kanske en del tror att jag går omkring som ett vandrande tivoli, livet är ständigt en fest, riktigt så är det inte heller.
Men! alla har vi fått glädjen som gåva i våra liv och hittar du den inte så är den stulen och då får du kämpa för att ta tillbaka det som är stulet. Min glädje är en gåva från Gud, han la den i mig när jag skapades. Din glädje är din.
Nu har vi ett nytt tema i Lifecenter - ”Feelings”, känslor.
”Det känns inte så bra” kanske du säger just nu om din situation. Men känslor är inte fakta, tvärtom. Bygg inte ditt liv på känslor som kommer och går.
Livet stormar ibland, det är bara så. Men att Gud finns vid min sida genom alla stormar, det är inte bara en känsla, det är faktum för det säger Guds Ord, Bibeln.
Under året som gått har jag många gånger fått anledning att stå på de löften som står i Bibeln på ett nytt, lärorikt sätt. Prövningar kommer och går men Gud och hans löften består genom alla tider och pandemier.
All uppmuntran idag!
”Peace I leave with you; my peace I give you. I do not give to you as the world gives. Do not let your hearts be troubled and do not be afraid.” John 14:27
Amen. Ske alltså.
Hälsningar från
Ulrica - Kompenserad