En tvättbjörn med röda ögon.

Ena veckan känns livet på topp, veckan efter kan man se ut som en tvättbjörn med knallröda, rinnande ögon.

När jag var åtta år hade mina bröder barnsjukdomen röda hund. På den tiden vaccinerades inte barn för just det. ”Så bra” tänkte min mamma, ”det är ju perfekt om Ulrica också får röda hund”. Mycket riktigt fick jag hudutslag över både ansikte och kropp, det var bara det att mina utslag försvann inte. Tiden gick, men utslagen blev kvar på min kropp.

Där och då fick jag allergi mot mycket visade det sig så småningom, bland annat pälsdjur. Men, det kunde ju inte mina föräldrar veta. Som tröst, mitt i alla mina utslag som aldrig försvann, köpte de en liten undulat till oss barn. Jag blev, om möjligt, ännu sämre. Det blev mycket kortison, både salva, tabletter och en och annan spruta för att jag skulle få luft. Ögonen blev knallröda, näsan dubbelt så stor. Läpparna hade nog gått hem idag, de var lite lätt putande gigantiska.

Om det kliade? Något alldeles fruktansvärt. Och ju mer jag kliade, desto värre blev det naturligtvis.

Under åren som kom blev det många sjukhusbesök, jag fick även mycket hemundervisning, ibland halvårsvis. Utslagen kom och gick, men de försvann inte helt förrän jag var lite drygt 20 år.

Vi gjorde tester hos farbror doktorn. Det visade sig att jag var mycket allergisk mot de flesta djur, ju större djur eller mindre djur, desto värre. Ibland kunde det gå bra med vissa hundar och en och annan katt, men det fanns inte så mycket logik i det hela. Men att gå in i ett stall med hästar, hö och kanske kossor innebar livsfara för mig. Det gör det än idag.

När vi växer upp längtar många barn efter ett husdjur, men så blev inte fallet i vår familj. Att rida fanns inte på kartan… det här med att undvika djur blev mitt dilemma som barn. Jag var alltid med på varje läger, men ofta fick mamma och pappa hämta mig, jag hade fått mina ”härliga” utslag och kunde därmed inte vara med. Ändå var jag alltid med, några dagar i alla fall.

Under tonårstiden, när alla hormoner ändå är upp och ner, gick mina utslag från dåligt till katastrof, det var ett elände med alla salvor och sprutor under några år. Ändå minns jag tonårstiden som den bästa i livet med mycket vänner och nästan olagligt mycket fnitter och skratt. Jag mötte ju även min PJ när jag var 15 år, han fick verkligen snabbt se sidor hos mig som var allt annat än vackra. Det är ju för väl att skönhet också kommer inifrån för min utsida var allt annat än vacker många gånger.

Vi var bara 20 år när vi gifte oss, det var en otroligt varm midsommarafton 1986. Men eftersom jag hade utslag från halsen, ner över armar och händer, hade jag en långärmad klänning som gick högt upp i halsen och även tunna handskar på mig för att, om möjligt, dölja lite av alla mina utslag. Ändå minns jag vår bröllopsdag med glädje, gode tid vad vi skrattade.

Men dessa utslag tog inte över min uppväxt, de var inte min identitet. Det hade varit lätt att minnas min barndom bara med alla dessa eksem och utslag, mediciner hit och dit och ett evigt kliande, men jag gör inte det. Ibland kan jag inte förklara varför. Glädjen, skrattet, fnittret, en underbar familj och helt fantastiska barn- och tonårsvänner tog helt enkelt över det jobbiga på ett gudomligt sätt.

Jag, och vi alla, var alltid i kyrkan. Vi lärde oss tidigt att det finns en tro som bär genom det härliga men definitivt genom det besvärliga. Alla fick vara med, de som var i ”par”, de som inte var i ”par”, de som hade någon ”defekt” (som jag, med mina utslag). Och vem av oss är felfri? Alla har sitt, nu har jag berättat lite om mitt.

I måndags fick jag ett litet ”besök” av min allergi, helt plötsligt kände jag känslan igen som jag hade när jag var barn. På något sätt hade jag kommit i kontakt med ett djur som jag inte tålde. Jag fick svårt att andas, ögonen svullnade upp och blev knallröda. Jag såg ut som en ledsen tvättbjörn. På ett ögonblick blev jag åtta år igen och undrade lite lätt var mamma tagit vägen? :)

Jag minns, med stor trygghet, alla de gånger mina föräldrar lagt händerna och bett för både mig och mina syskon. Pappa lever än och fortfarande namnger han oss alla i bön, både morgon och kväll.

Tänk att jag fått gå genom livet innesluten i mina föräldrars förbön, det är rikedom på riktigt. Mamma finns inte kvar i livet här på jorden, hon är i himlen sedan lite drygt tre år tillbaka. Men hennes förböner lever inom mig och bär mig än idag. Tack älskade mamma!

Nu är jag förälder själv sedan lite drygt 35 år, jag är farmor sedan drygt åtta år. För längesedan tog jag upp den mantel som det innebär att be för sina nära och kära, namnge dem varje dag. Det gör skillnad på riktigt. Genom hela livet. 

Vem ber du för idag?

Livet ändå. Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det.

Psalms 100:5

”For the Lord is good and his love endures forever; his faithfullness continues through all generations”.

The greatest shield of protection we can provide for our children is prayer.

Amen.

All uppmuntran!

Hälsningar från

Ulrica - allergisk