Genväg blir ofta senväg.
Förra helgen var PJ och jag på en liten turné i Norge, vi älskar vårt vackra grannland på så många sätt och har många goa vänner där.
Första stoppet var Oslo, sedan åkte vi till en (för oss) ny stad, Thønsberg, som visade sig vara Norges äldsta stad . Nej, det var ingen nöjestripp enbart, det var besök i ett par olika kyrkor på schemat, vilken förmån.
Hur som helst. Vi bilade dit, på hemvägen skulle vi ta en genväg som visade sig bli en senväg. Det kan inte vara lätt att bygga vägar i Norge, det är berg, fjordar och andra hinder i vägen för att bygga just motorvägar vilket också innebär ganska många tunnlar. Mäktigt!
Genvägen visade sig vara en bilfärja, jag älskar havet, älskar båtar och färjor = perfekt. Dessutom var det nästan vindstilla, solen sken, havet glittrade… vi var på väg hemåt igen efter några fantastiska dagar i vårt grannland. Livet var på topp.
Vi hade en hyrbil, när vi satte oss i bilen för att köra av denna fina färja startade inte bilen. Det var en ny, mycket fin bil med all elektronik du kan tänka dig. Just där och då blinkade all denna elektronik som ett hånskratt - ”du får inte igång mig! Ha, ha, ha”. Min man är inte helt tappad när det gäller motorer, han började leta, kolla manualen på bilen, googla, fråga personalen på båten… men inget hjälpte.
”Ge mig en gammal manuell växellåda,” tänkte jag. ”Då kan man i alla fall lägga bilen i neutralt läge manuellt och putta iväg bilen.”
Vi stod där vi stod. Och eftersom vi stod på en färja som skulle tillbaka och hämta nya bilar på andra sidan fjorden fick vi helt enkelt åka tillbaka där vi nyss kom ifrån. Jag la händerna på denna nya, fina, elektriska bil och bad att den skulle starta. Ingen av oss hade direkt lust att åka fram och tillbaka på en bilfärja i Norge hela tiden. Genvägen blev sannerligen en senväg istället.
Jag gick upp på däck och efter en liten stund kom en glad PJ och berättade att bilen startade igen, tack och lov. Gud hör bön, eller hur? I det lilla och i det stora. Efter ett par extraturer på Oslofjorden kom vi över på rätt sida och kunde fortsätta vår resa hem till Bästerås, några timmar försenade men vad gör det på det stora hela? Vi kom hem, det var huvudsaken.
Tänk så många gånger jag har försökt i egen kraft att ta en genväg istället för att lita på att Gud har koll på allt. Jag har försökt fixa till allt möjligt för att jag inte tror att Gud ser allt, hör allt, igår, nu och även i framtiden. Och du vet rakt in i framtiden ser inte jag. Vi kan planera (det ska vi göra), vi kan drömma (det ska vi också göra) men det är bara Gud som vet vad som händer i framtiden, han är redan där. Det är inte jag eller du heller. Vi är här och nu, det är Gud också. Han är Alfa och Omega, början och slutet på allt. Svindlande, men ändå mäktigt.
Ibland behövs en hederlig gammal växellåda där du själv lägger i den växel som behövs för stunden för att sedan lägga i nästa växel. Likadant med Livet emellanåt. Det är så mycket som går ”elektroniskt” och vi har nästan lagt våra liv på att det ska funka, det ser ju så fint ut. Men skenet kan bedra, som så mycket annat.
Låt din första växel på morgonen vara en bön inför dagen innan du lägger i nästa växel. Och när du växlar ner på kvällen är det inte så dumt att än en gång knäppa händerna och tacka Jesus för dagen som gått. Den rytmen dag ut och dag in är oslagbar, det är ingen genväg utan en Väg som alltid finns där, aldrig behöver lagas, aldrig slits den vägen ut och det finns alltid en väg genom allt vi möter. Djupa dalar eller höga berg och allt däremellan.
”The shortest distance between a problem and a solution is the distance between your knees and the floor”.
Hälsningar från
Gamla hederliga Ulrica
