Pastor och busschaufför.
”Att vara pastor i en nystartad kyrka kan ibland liknas vid att vara busschaufför…” just de orden sa en annan mentor vi hade i början av Lifecenters historia. Han hette David Cartledge, han är idag befordrad till himlen.
Med den liknelsen menade han helt enkelt att en del människor ”kliver på” bussen (kyrkan), stannar några hållplatser (några år), medan en del sitter kvar hela resan.
Vi har väl varit med om det mesta skulle jag tro, det finns inget som får våra öron att ramla av :) Vi firar inte bara 25 år som kyrka, PJ har också varit i tjänst i 40 år just detta jubileumsår.
Redan första året med Lifecenter lärde jag mig något intressant. Det är betydligt ”lättare” för människor att lämna en nystartad kyrka än ett äldre sammanhang, då får oftast pastorn flytta på sig. Och det hade vi ju gjort.
Avskedsmötet var över, det tog 13 år innan vi stod på den plattform igen som vi kom ifrån. Och jag förstår verkligen det.
”Vi skulle vilja prata lite med er…” - de orden har fått mitt hjärta att stanna mer än en gång. ”Vem är det som ska lämna nu?” Jo, oftast har de orden inneburit just det, tyvärr. I den mån människor sagt något när det lämnat det vill säga… en del har bara lämnat utan ett ord, och det har gjort ont.
En del säger ”Tack och hej!”, men långt ifrån alla. Nu vet jag att jag är rak, jag har blivit det med åren. Du gör vad du vill naturligtvis, men om du byter jobb, stad eller kyrka - försök göra det så snyggt du kan till din chef, vän, granne eller din pastor. Det vinner alla på i längden.
Emellanåt har vi bara fått ett sms eller ett mejl, det gör också ont. Det bara står där ”oemotsagt”, jag / vi har försökt boka ett möte, för att se varandra i ögonen och önska allt gott, men tyvärr går det inte alltid. Om det är för ”stort” att prata med oss, tala med någon av våra medarbetare. Utgång och ingång hänger ihop, vad det än gäller.
Redan första året med vår nystartade kyrka lämnade några med buller och bång. I de sammanhang jag själv lämnat har jag därför försökt göra det motsatta. Tacka, tacka och tacka igen, kanske överdrivet mycket ibland. Vi kan se olika på saker och ting, men man kan alltid till exempel hälsa på människor och ha en vänlig ton…
Andra året med Lifecenter skedde ett stort mirakel mitt i allt, vi kunde köpa den fastighet som vi är i än idag. Vi var inte många som skramlande ihop till en kontantinsats och köpte hela huset, 4.000 kvm, och inte en enda dag har jag tagit denna fastighet för givet.
Vi köpte Hövdingen 1 (som fastigheten heter) år 2001 genom ett mirakel som bäst kan berättas av min man och en till som var med vid just den förhandlingen. Gud är trofast i alla detaljer, stora som små. Och att äga vår egen fastighet var ingen liten detalj, vilken välsignelse det huset har varit och fortfarande är idag. Allt och alla har en story.
Det finns människor som jobbade på ICA:s gamla logistikfastighet (huset vi är i) som idag ser Lifecenter som sin kyrka. Utanpå finns nog en och annan likhet, men inuti är det mesta renoverat, det är inte mycket som är sig likt, idag ser det verkligen ut som en kyrka.
Stort kyrktorg med café, härlig kyrksal, omtyckt förskola i ena delen och en populär second hand butik i en del av byggnaden. Sommartid kan vi lätt sitta ute, det är ny ventilation = varmt på vintern och svalt på sommaren.
När vi startade fick vi ett bibelord, ett rema, Lukas 5:4-6 ”När han hade slutat tala, sade han till Simon: ”Gå ut på djupet och lägg ut era nät till fångst.” Simon svarade: ”Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på ditt ord ska jag lägga ut näten. De gjorde så, och de fick så mycket fisk att näten höll på att brista…”
Människor kommer, människor går, men Guds trofasthet består.
Fortsättning följer.
Hälsningar från
Ulrica - pastor och ”busschaufför” :)
