Kärt barn har många namn.

”Ulrica, jag tror inte du kan leda en cellgrupp, du är nog alldeles för fnittrig…”

Ungefär precis så sa en kvinna till mig i början när vi startade Lifecenter. Jag är nog alldeles för fnittrig många gånger, jag får än idag skrattanfall både när jag ska och när jag inte ska. Så har det alltid varit och det verkar inte gå över med åldern. Fnittret är mitt hemliga vapen för att överleva i denna, ibland, knepiga värld. Humorn och glädjen är en gåva från Gud, just de två ingredienserna har fått mycket plats i min lilla hjärna.

”Jo, du kan visst leda en cellgrupp”, sa PJ när jag kom hem efter den lilla fadäsen. Där och då började nog min resa med att leda mer på alla omöjliga och möjliga ställen. Jag har aldrig sökt en plattform, men ibland har den sökt mig :)

Samtidigt är jag nog kusin till Mose, det vill säga, jag har en gång trott att jag inte kunde säga något vettigt, allra minst på en plattform i en kyrka.

Men så startade vi Lifecenter. Jag har aldrig sett mig själv som ”bakom” PJ, fast han varit den som predikat mest av oss, det gör han än idag, vi leder ändå Lifecenter tillsammans, det har vi alltid gjort. Glöm inte att predikan sker på många sätt, du predikar, “talar”, med hela ditt liv, långt ifrån bara med ord. Människor glömmer många gånger vad vi sagt, men känslan, atmosfären vi lämnar efter oss, säger oftast så mycket mer. Under 25 år, och de första elva åren med Lifecenter, hade jag ett annat (heltids)jobb ”vid sidan om” :)

Cellgrupper / Lifegrupper / Connectgrupper / Hemgrupper - kärt barn har många namn. När Lifecenter startade bubblade det överallt av dessa härliga smågrupper, det gör det än idag. På många sätt är dessa små grupper, tillsammans med bönen, själva motorn i vår kyrka.

Och jag kunde faktiskt ha en egen grupp hemma hos oss, som jag ledde. Jag var inte för fnittrig, jag var bara mig själv. Alla andra var redan upptagna, så jag fortsatte vara den jag alltid varit, det är skönast så. Detsamma gäller dig.

Men precis som med Mose skickar Gud människor som hjälper oss både leva och leda, Mose fick sin Josua och jag har haft andra vid min sida, inte minst PJ, men även andra. Det behöver inte vara ”ensamt” på toppen… Dessutom har jag många härliga vänner ”out there” som det går alldeles utmärkt att ringa om jag behöver råd och hjälp, och tvärtom. Jag är så tacksam för det nätverk av vänner vi har både nationellt och internationellt. Vilken gåva!

Alla har vi något att ”skylla på”. ”Jag vågar inte, jag vill inte, jag kan inte, jag är för ung, jag är för gammal…” Vi kan mer än vi tror många gånger och får vi dessutom uppmuntran i det vi gör klarar vi ännu mer.

Någon perfekt människa, kyrka eller arbetsplats finns naturligtvis inte. Men vi kan alla göra vårt bästa, det räcker långt.

I Lifecenter finns inga långa traditioner, eller släkter bakåt i historien sedan 100 år, vår historia är 25 år gammal. Men allt nytt blir gammalt. En hel del har varit med sedan starten, de är hjältar som sett, hört och varit med om vår 25-åriga historia och ändå stannat kvar. Det värmer. Men de som kommit till längs med vägen är precis lika värdefulla, jag är så tacksam för varje människa som väljer kalla Lifecenter sin kyrka, jag tar det aldrig för givet.

För saken är ju den, människor kan komma och gå, men PJ och jag har behövt stanna. Genom det härliga och det ibland besvärliga. Inget nytt under solen, livet händer överallt i alla kyrkor, städer och länder. Vi har fått förfrågan genom åren att flytta, men det har aldrig varit ett alternativ för oss. PJ och jag lämnar inte, vi kommer lämna över till några andra en dag, men det är en annan sak och där är vi inte ännu. Kallelsen ligger kvar. Lifecenter. Sverige.

Det är Guds församling vi bygger, inte vår egen.

Jag vill avsluta med ännu en sång ur Segertoner, ”Gör det lilla du kan”, den sången sjöng vi vid min morfar Adolf Stålgrens dödsbädd, han var också en församlingsplanterare, fast av sin tid. År 1920 var han med och startade Pingstkyrkan i Karlskrona, vår morfar Adolf hade nummer tre i medlemsmatrikeln. Tänk att det fanns församlingsplantering i generna ändå. Fint arv. Tack morfar!

Gud är trofast genom alla tider och alla generationer. Amen.

”Gör det lilla du kan”, vers 2. (Lina Sandell)

Gör det lilla du kan och se icke därpå,

att så ringa, så litet det är!

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,

dit din Mästare sänder dig här?

Är det uppdrag du fått än så ringa i sig,

o, var nöjd, att han gav det åt dig!

Fortsättning följer.

Hälsningar från

Ulrica - fnittrig pastor