Alla ledare haltar.
Det finns ett uttryck som heter ”alla ledare haltar”, det gäller inte bara ledare. Alla människor ”haltar”, det vill säga vi har alla fått ett och annat slag som fått oss att tappa balansen på livet någon gång eller några gånger under livsresan.
Några av våra ”slag” kom i slutet av 90-talet, det var en tuff, men samtidigt lärorik resa. Jag ska, av respekt och integritet, inte gå in på det mer. Vill du som läser detta veta mer om just de åren, bjud mig på lunch :) Vi är långt ifrån de enda som fått gå igenom passager vi helst skulle sluppit. Men nu är det som det är. Livet går alltid vidare.
Jag skriver inte allt här, mycket bevarar jag i mitt hjärta, det hoppas jag du förstår.
Som jag skrev förra veckan så var vi fortfarande i Pingst Västerås för exakt 25 år sedan, i mars år 2000 åkte PJ och jag till USA. Vi var trötta, förvirrade vad som hände på hemmaplan och säkerligen rätt så ledsna.
Innan vi åkte iväg fick PJ ett tilltal, en hörbar röst i ett rum en torsdagsmorgon som sa ”starta en ny kyrka i Västerås”. Fantastiskt! Men jag var inte där, jag fick inte samma tilltal och det är oerhört viktigt att vi väntar in varandra PJ och jag.
Redan innan vi startade Lifecenter hade vi kontakt med en pastor som heter Ron Johnsson, vi åkte bland annat till den kyrka han var pastor i, den låg i Virginia i USA. Vi mötte Ps Ron och hans fru Sandy, gick på Gudstjänst på söndagen, det blev en Gudstjänst som kom att förvandla våra liv.
Ps Ron tog upp oss på scenen, han visste vad vi gick igenom, vi var då 34 år gamla. Ledarna i den kyrkan bad för oss, de visste inte vad vi gick igenom, inte en enda av dem. En av ledarna, som stod precis bakom mig, bad specifikt för mig. Helt plötsligt hör jag hur denne man börjar tala svenska, till och med på min dialekt med mina ”skorrande r” :) Gud vet vad vi behöver, för det visste då rakt inte jag.
Det här har aldrig hänt varken förr eller senare i mitt liv. Lite lätt irriterad vände jag mig om till denne man och sa ”Var har du lärt dig svenska? Varifrån södra Sverige kommer du?” Mannen stirrade på mig, han förstod ingenting av det jag nyss sagt, han kunde inte svenska. Men han hade nyss profeterat till mig och oss på klingande svenska med härliga ”skorrande r” till och med.
Jag trodde fortfarande att han hittade på. Då kom det fram en svensk tjej, som jag än idag har kontakt med, hon gick på bibelskola i den här kyrkan och hon hörde också den här svenska hälsningen. ”Jag vill bara berätta att jag hörde också vad han sa på klingande, ren svenska…” berättade den här unga tjejen.
Det visade sig att mannen som talat in i våra liv hade profeterat på många språk utan att kunna ett enda ord förutom engelska, han hade talat på kinesiska, tyska, finska och flera andra för honom främmande språk… den söndagen blev det svenska. Gud är finurlig, full av trofasthet och humor.
Lite lätt vimmelkantig började allt landa även i mitt hjärta.
PJ och jag var nog jordens mest ofrivilliga församlingsplanterare. Dessutom fanns inte så många att ”ta rygg på”. Det var ju inte därför vi kom till Västerås? Eller?
Vad skulle vi göra nu? Hur börjar vi? Det var i alla fall dags att åka hem, och var var ”hem”?
Fortsättning följer.
Ords 4:23 ”Mer än allt som ska bevaras, bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet.”
Hälsningar från
Ulrica - ofrivillig, lite lätt haltande församlingsplanterare
