Visa nåd i nöden.
Nu har vi kommit till halva september och inte förrän nu har temperaturen ute sjunkit något. Det har verkligen varit en ”september to remember”, den här månaden 2024 skrivs nog in i historieböckerna som en av de varmaste i mannaminne.
Häromdagen skulle jag bara gå från bilen och in i vårt hus. Det blev inte riktigt så. Längs med vägen hittade jag lite ogräs, några äpplen skulle skulle plockas upp, något skulle hämtas i garaget och så vidare…. Vägen från bilen till huset tog helt plötsligt längre tid, det är ofta så.
”På vägen till badrummet storstädar en kvinna hela huset”, ett gammalt uttryck som jag ofta hörde när jag växte upp. Det kan naturligtvis också vara en man som storstädar, nuförtiden i alla fall. Kanske inte förr dock.
Det vill säga, längs med vägen ser vi olika saker som behöver åtgärdas när vi ändå liksom ”går förbi”. Men vi ser olika. En del har tunnelseende och ser bara sig och sitt. Andra förändrar hela världen på sin promenad genom livet.
När en del ser problem och utmaningar i människor, ser andra älskade, kanske missförstådda människor som är skapade och älskade av Gud, för det är vi alla. En del ser sina medmänniskor som en möjlighet att ”kliva på dem” för att själva komma fram ”fortare”, det är en lögn. ”Vill du gå snabbt, gå ensam. Vill du gå långt, gör det tillsammans.”
Vad händer när du kliver in i ett rum eller i ett sammanhang? Vad ser du? Vad hör du? Ser du den som kanske sitter ensam, som försöker se upptagen ut genom att nervöst pilla på telefonen som räddar mången ensam människa emellanåt, även mig. Vi har alla känt oss malplacerade. Till och med på en stor konferens eller en stor fest kan man känna sig ”som något katten släpat in”, och då svider ensamheten som mest. Tusentals människor runt mig och jag har ingen att tala med?
Livet är kort, men väl använt är det långt nog. Hur vill jag bli ihågkommen en dag? Blir det över huvud taget tomt, eller kanske till och med skönt när jag inte längre finns?
”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns”, just i min ålder tänker många till på djupet. ”Vad hände? Vad gjorde jag av mitt liv?”
Jesaja 50:4 ”Varje morgon väcker han mig till att lyssna på lärjungavis…” En dag med Jesus är aldrig en förlorad dag.Han lär mig att se på rätt sätt, se människor med rätt ögon, försöka älska människor på rätt sätt. Ofta känner jag att jag når inte ”ända fram”, men då kommer en ny dag, ny nåd. Klagovisorna 3:22, 23 ”Herrens nåd är det att det inte är slut med oss… den är ny varje morgon, stor är din trofasthet”.
Nåd och nöd, bara en liten bokstav som skiljer och ändå gör det all skillnad. När du möter människor i nöd, visa nåd. Det kan vi alla behöva. Vi ska inte sätta oss på några höga hästar, gode tid. Tänk om allt skräp i allas våra garderober basunerades ut i det offentliga rummet, vem vill det?
I Bibeln kan vi läsa om ”den barmhärtige Samariten” (Luk 10) där de människor gick förbi som vi trodde skulle hjälpa den man som låg halvdöd efter misshandel av rövare. Den som visade barmhärtighet och hjälpte den behövande var verkligen en otippad person i just det sammanhanget. Och tänk att den berättelsen till och med gett till ett vanligt yrke i Sverige - hemsamarit, en yrkesgrupp som hjälper just behövande.
På vägen genom Livet kan du rädda så många människor bara genom ett vänligt leende, en vänlig ton när du möter människor, det kommer du långt med.
All uppmuntran!
Hälsningar från
Ulrica - en av dina medpassagerare
