Dina barn går inte i repris.
Som så många andra så gnager den här veckan i mig. Hur är det ens möjligt att ”mogna” män i en rättegång behöver ta till ett lexikon för ord som är vedertagna sedan länge. En liten tioårig flicka utelämnas och får men för livet. Det är fruktansvärt. Jag ber till Gud om upprättelse, fallet måste tas upp igen. Ibland hittar man inga ord. Sanslöst sjukt.
Vi ska vara rädda om barnen, allas barn. Det är bra om du är rädd om mina barn, för jag vill vara rädd om dina. ”Ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv” (Astrid Lindgren).
”If you didn’t come from a healthy family, make sure a healthy family comes from you.”
Jag har berättat sjuttioelva gånger om min egen pappas resa. Pappas barndom var minst sagt knepig på många sätt och långt ifrån kärleksfull. Ändå tog pappa beslutet som ung tonåring att hans egen framtid skulle se annorlunda ut. Det gjorde den också.
Jag, mina syskon, allas våra barn och barnbarn lever i pappas välsignade beslut.
Lördagen den 4 mars 1989 klockan 19.15 blev PJ och jag föräldrar för första gången, imorgon är det 34 år sedan vår son Robert föddes. Förlossningen var, som det ofta är första gången, en smärre chock och jag mer eller mindre ”vrålade” till PJ ”det här gör jag aldrig om, bara så du vet det…”. Men tänk ändå hur ”lätt” man glömmer. Lite drygt ett och ett halvt år senare föddes vår dotter Victoria, hon flög ut en tisdag förmiddag i november 1990. Tänk hur olika två förlossningar kan vara!
Tillbaka till Robert. När han och jag skickades hem efter en vecka på Jönköpings sjukhus undrade jag lite lätt ”hur han skulle överleva”. Jag var 23 år gammal och hade inga större erfarenheter av bebisar. ”Är ni säkra på att jag fixar det här?” frågade jag personalen nervöst. ”Det kommer gå utmärkt” svarade de.
Både Robert och jag överlevde :) Älskade barn vad du har lärt mig mycket om Livet.
När våra barn var små trodde jag aldrig att de skulle börja skolan och bli lite ”större”. Döm om min förvåning när det var dags för första skoldagen för Robert, året efter kom Victoria.
Sedan många år står de på egna ben, vi är så tacksamma för det. Jag tror minsann det kallas för nåd… det är inga större fel på våra barn förutom att de påminner lite lätt om sina föräldrar och just deras föräldrar känner jag väldigt väl :)
När barn mobbas, far illa, mår dåligt av många olika anledningar mår jag också dåligt. Det sägs att barnskrik används vid tortyr. Skrik från barn, tårar från barn är fruktansvärt. Inget barn ska fara illa, ändå gör barn det varje dag i våra skolor och tyvärr också i hemmiljö.
En bra lärare kan vara avgörande i ett litet barns liv, det kan också en granne, en släkting eller en snäll medarbetare i mataffären vara. Se barnen, var närvarande i dina barns liv, de går inte i repris.
I skrivande stund har jag och vårt lilla barnbarn Greta varit i Linköping ett par dagar och hälsat på vår dotter och hennes man. Jag älskar att vara med våra barnbarn, det är inget jag tar för givet, det är en förmån. Gretas ”små” diskussioner om livet är fantastiska att lyssna på. Det var så mysigt att bara få rå om en av dem, egen tid med bara ett barn.
Ibland når det oss att vi skulle sätta Lifecenter före vår familj, så är det inte och har aldrig varit. Det är heller inget vi någonsin skulle tvinga någon annan göra. Vår familj har alltid kommit först. Funkar inte vårt äktenskap och vår familj är det inte trovärdigt med ”allt det andra”. Detsamma gäller dig och din familj.
Däremot ger det väldigt mycket till och i en familj att vara en del av en församling. Det ger mer än det "tar", mer om det en annan gång.
Matt 6:33 ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också.” Vilket löfte!
All uppmuntran och välsignelse idag!
Hälsningar från
Ulrica - mamma i 34 år
Vi ska vara rädda om barnen, allas barn. Det är bra om du är rädd om mina barn, för jag vill vara rädd om dina. ”Ge barnen kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv” (Astrid Lindgren).
”If you didn’t come from a healthy family, make sure a healthy family comes from you.”
Jag har berättat sjuttioelva gånger om min egen pappas resa. Pappas barndom var minst sagt knepig på många sätt och långt ifrån kärleksfull. Ändå tog pappa beslutet som ung tonåring att hans egen framtid skulle se annorlunda ut. Det gjorde den också.
Jag, mina syskon, allas våra barn och barnbarn lever i pappas välsignade beslut.
Lördagen den 4 mars 1989 klockan 19.15 blev PJ och jag föräldrar för första gången, imorgon är det 34 år sedan vår son Robert föddes. Förlossningen var, som det ofta är första gången, en smärre chock och jag mer eller mindre ”vrålade” till PJ ”det här gör jag aldrig om, bara så du vet det…”. Men tänk ändå hur ”lätt” man glömmer. Lite drygt ett och ett halvt år senare föddes vår dotter Victoria, hon flög ut en tisdag förmiddag i november 1990. Tänk hur olika två förlossningar kan vara!
Tillbaka till Robert. När han och jag skickades hem efter en vecka på Jönköpings sjukhus undrade jag lite lätt ”hur han skulle överleva”. Jag var 23 år gammal och hade inga större erfarenheter av bebisar. ”Är ni säkra på att jag fixar det här?” frågade jag personalen nervöst. ”Det kommer gå utmärkt” svarade de.
Både Robert och jag överlevde :) Älskade barn vad du har lärt mig mycket om Livet.
När våra barn var små trodde jag aldrig att de skulle börja skolan och bli lite ”större”. Döm om min förvåning när det var dags för första skoldagen för Robert, året efter kom Victoria.
Sedan många år står de på egna ben, vi är så tacksamma för det. Jag tror minsann det kallas för nåd… det är inga större fel på våra barn förutom att de påminner lite lätt om sina föräldrar och just deras föräldrar känner jag väldigt väl :)
När barn mobbas, far illa, mår dåligt av många olika anledningar mår jag också dåligt. Det sägs att barnskrik används vid tortyr. Skrik från barn, tårar från barn är fruktansvärt. Inget barn ska fara illa, ändå gör barn det varje dag i våra skolor och tyvärr också i hemmiljö.
En bra lärare kan vara avgörande i ett litet barns liv, det kan också en granne, en släkting eller en snäll medarbetare i mataffären vara. Se barnen, var närvarande i dina barns liv, de går inte i repris.
I skrivande stund har jag och vårt lilla barnbarn Greta varit i Linköping ett par dagar och hälsat på vår dotter och hennes man. Jag älskar att vara med våra barnbarn, det är inget jag tar för givet, det är en förmån. Gretas ”små” diskussioner om livet är fantastiska att lyssna på. Det var så mysigt att bara få rå om en av dem, egen tid med bara ett barn.
Ibland når det oss att vi skulle sätta Lifecenter före vår familj, så är det inte och har aldrig varit. Det är heller inget vi någonsin skulle tvinga någon annan göra. Vår familj har alltid kommit först. Funkar inte vårt äktenskap och vår familj är det inte trovärdigt med ”allt det andra”. Detsamma gäller dig och din familj.
Däremot ger det väldigt mycket till och i en familj att vara en del av en församling. Det ger mer än det "tar", mer om det en annan gång.
Matt 6:33 ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så får ni allt det övriga också.” Vilket löfte!
All uppmuntran och välsignelse idag!
Hälsningar från
Ulrica - mamma i 34 år