Glöm inte klippa navelsträngen.
”Mamma, oroa dig inte. Jag kanske ringer om ett halvår eller så… Hej då!”
Ungefär så sa vår son Robert när han och (då flickvännen, nu frun Amanda) för första gången (2009) åkte till Australien för att gå på Hillsong College i Sydney.
PJ och jag såg bara deras ryggar när de skyndade sig igenom ”Security” på Arlanda. På andra sitan ”security” stod PJ och jag, tårarna rann på mig… Gode värld.
Det visade sig att ”jag ringer om ett halvår” inte stämde så bra. Efter en vecka hade Robert ringt minst 15 gånger för att berätta om sitt nya liv på andra sidan jorden.
”Mamma, Gud har kallat oss till Kanada”, sa vår dotter Victoria och hennes man Luke i början av 2017. ”Nej, det har han inte” sa jag kargt. Under säkert ett halvår var jag ingen snäll mamma eller svärmor. Jag gjorde det inte enkelt för dem att flytta. Inget jag är stolt över direkt, varken då eller nu. Jag har också mina sidor, det där var ingen vacker sida. Hualigen alltså. Jag hade lätt fått huvudrollen i ”Ett monster till Svärmor”.
Första gången vi klippte navelsträngen på våra barn var när de föddes, sedan dess har vi gjort det flera gånger. Bildligt talat alltså :)
När Robert (och Amanda) kom tillbaka från två år på College var deras liv förvandlade, det var ett äventyr de kommer bära med sig livet igenom.
Jag klippte navelsträngen med en stor häcksax till slut när det gällde Robert. Numera är han en fantastisk tvåbarnsfar, en fin utbildning och framför allt älskar jag att se hur hans och hans fru Amandas tro på Gud växer för varje dag.
År 2010 åkte även vår dotter till Hillsong College i Sydney, där mötte hon Luke. Samma år hälsade vi på barnen i Sydney - då mötte vi Luke för första gången. ”Det här är mannen för Victoria, förbered ditt hjärta på det här Ulrica. Det kommer vara två nationer i deras äktenskap…” Sverige. Och Kanada.
Vi äger inte våra barn. Vi behöver ge dem vingar.
PJ och jag har rest land och rike runt under hela våra barns uppväxt, det hade varit bra konstigt om de gift sig med någon från grannhuset :) Vi har gett dem en stor värld som de omfamnat. Till och med vår sonhustru är ju från ett annat land, Småland!
Den karga och svåra Ulrica kom till sans efter Victoria och Lukes flytt, jag njöt i fulla drag när vi åkte och hälsade på dem i vackra Waterloo, strax utanför Toronto i Kanada. Jag hade vant mig vid tanken på att de skulle bo där livet ut och min egen mammas visdomsord ”Relationen ligger inte i antal mil” ringde konstant i mina öron. Vi lever på 2020-talet - det finns FaceTime och alla möjliga sätt att enkelt (och gratis!) hålla kontakt varje dag om vi så vill. ”Lyft blicken Ulrica”, sa min visa mamma till mig. "Det säger du ju till alla andra - Gör det själv nu!”
För två veckor sedan flyttade Victoria och Luke tillbaka till Sverige. Jag klippte navelsträngen till vår dotter flera gånger, jag lyfte blicken, tackade Gud för allt Han gjorde genom dem i Kanada… Kan du tänka dig att Gud la Sverige än en gång i deras hjärtan och att de nu bor här i Svedala igen? Visserligen kommer de bo i Linköping men om man jämför med Kanada så är det nästan grannbyn.
Glöm inte klippa navelsträngen på dina barn. Om och om igen. Lär dem att flyga. Ibland kraschlandar de, det tillhör Livet.
Och som bekant ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”.
På fredag är det begravning för vår fina mamma Ingrid.
Kanske klippte hon navelsträngen till oss för allra sista gången när vi alla tre stod runt hennes dödsbädd och sa ”På återseende fina mamma. Vi älskar dig och vi tackar Gud för ditt liv och allt gott du lagt ner i oss”.
Min 32-åriga erfarenhet som förälder till idag vuxna barn kan sammanfattas så här…
Be för dina barn varenda dag och stå aldrig i vägen för Guds kallelse som de har för sina liv.
All uppmuntran till dig som läser det här!
”One day your children will walk in your shoes.
Make sure they are pointed in the right direction”.
Proverbs 22:6
”Train up a child in the way he should go,
And when he is old he will not depart from it”.
Soliga hälsningar från
Ulrica - stolt mamma, svärmor och farmor
Ungefär så sa vår son Robert när han och (då flickvännen, nu frun Amanda) för första gången (2009) åkte till Australien för att gå på Hillsong College i Sydney.
PJ och jag såg bara deras ryggar när de skyndade sig igenom ”Security” på Arlanda. På andra sitan ”security” stod PJ och jag, tårarna rann på mig… Gode värld.
Det visade sig att ”jag ringer om ett halvår” inte stämde så bra. Efter en vecka hade Robert ringt minst 15 gånger för att berätta om sitt nya liv på andra sidan jorden.
”Mamma, Gud har kallat oss till Kanada”, sa vår dotter Victoria och hennes man Luke i början av 2017. ”Nej, det har han inte” sa jag kargt. Under säkert ett halvår var jag ingen snäll mamma eller svärmor. Jag gjorde det inte enkelt för dem att flytta. Inget jag är stolt över direkt, varken då eller nu. Jag har också mina sidor, det där var ingen vacker sida. Hualigen alltså. Jag hade lätt fått huvudrollen i ”Ett monster till Svärmor”.
Första gången vi klippte navelsträngen på våra barn var när de föddes, sedan dess har vi gjort det flera gånger. Bildligt talat alltså :)
När Robert (och Amanda) kom tillbaka från två år på College var deras liv förvandlade, det var ett äventyr de kommer bära med sig livet igenom.
Jag klippte navelsträngen med en stor häcksax till slut när det gällde Robert. Numera är han en fantastisk tvåbarnsfar, en fin utbildning och framför allt älskar jag att se hur hans och hans fru Amandas tro på Gud växer för varje dag.
År 2010 åkte även vår dotter till Hillsong College i Sydney, där mötte hon Luke. Samma år hälsade vi på barnen i Sydney - då mötte vi Luke för första gången. ”Det här är mannen för Victoria, förbered ditt hjärta på det här Ulrica. Det kommer vara två nationer i deras äktenskap…” Sverige. Och Kanada.
Vi äger inte våra barn. Vi behöver ge dem vingar.
PJ och jag har rest land och rike runt under hela våra barns uppväxt, det hade varit bra konstigt om de gift sig med någon från grannhuset :) Vi har gett dem en stor värld som de omfamnat. Till och med vår sonhustru är ju från ett annat land, Småland!
Den karga och svåra Ulrica kom till sans efter Victoria och Lukes flytt, jag njöt i fulla drag när vi åkte och hälsade på dem i vackra Waterloo, strax utanför Toronto i Kanada. Jag hade vant mig vid tanken på att de skulle bo där livet ut och min egen mammas visdomsord ”Relationen ligger inte i antal mil” ringde konstant i mina öron. Vi lever på 2020-talet - det finns FaceTime och alla möjliga sätt att enkelt (och gratis!) hålla kontakt varje dag om vi så vill. ”Lyft blicken Ulrica”, sa min visa mamma till mig. "Det säger du ju till alla andra - Gör det själv nu!”
För två veckor sedan flyttade Victoria och Luke tillbaka till Sverige. Jag klippte navelsträngen till vår dotter flera gånger, jag lyfte blicken, tackade Gud för allt Han gjorde genom dem i Kanada… Kan du tänka dig att Gud la Sverige än en gång i deras hjärtan och att de nu bor här i Svedala igen? Visserligen kommer de bo i Linköping men om man jämför med Kanada så är det nästan grannbyn.
Glöm inte klippa navelsträngen på dina barn. Om och om igen. Lär dem att flyga. Ibland kraschlandar de, det tillhör Livet.
Och som bekant ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”.
På fredag är det begravning för vår fina mamma Ingrid.
Kanske klippte hon navelsträngen till oss för allra sista gången när vi alla tre stod runt hennes dödsbädd och sa ”På återseende fina mamma. Vi älskar dig och vi tackar Gud för ditt liv och allt gott du lagt ner i oss”.
Min 32-åriga erfarenhet som förälder till idag vuxna barn kan sammanfattas så här…
Be för dina barn varenda dag och stå aldrig i vägen för Guds kallelse som de har för sina liv.
All uppmuntran till dig som läser det här!
”One day your children will walk in your shoes.
Make sure they are pointed in the right direction”.
Proverbs 22:6
”Train up a child in the way he should go,
And when he is old he will not depart from it”.
Soliga hälsningar från
Ulrica - stolt mamma, svärmor och farmor