40 år tillsammans.
Idag, torsdagen den 11 februari 2021, har PJ och jag varit ett par i 40 år. Hurra!
Sommaren 1980 flyttade den (väldigt) stora familjen Stenstrand till Karlskrona. Äldste sonen hette Per-Johan och vi upptäckte redan i september att vi (nästan) hade samma födelsedag, vi slog ihop våra 15-årsdagar hösten 1980.
Då gick vi på högstadiet, i nionde klass, jag gick i 9B, han gick i 9C - det innebar att vi hade ämnen ihop, genom nionde klass och genom hela gymnasietiden. Gode tid! Tala om highschoolsweethearts, så charmigt!
Den 11 februari 1981 blev vi ett par då jag la mitt lilla huvud på hans axel efter att han hade ”sänt lite signaler” någon månad eller två, jag minns inte exakt, det är ju länge sedan :) Charmen blev allvar ganska snabbt.
Hur som haver. På den vägen är det. Sedan dess är vi ett par. I ur och skur, ibland i moll men mycket i dur. Fem år senare, 1986, gifte vi oss och resten är historia. Vi sitter nästan ihop.
1989 föddes vår son Robert och året efter kom vår dotter Victoria, två fantastiska barn! Nummer tre var faktiskt en bra bit på väg för 23 år sedan denna vår, men så blev det inte. Livet ni vet. Vi är långt ifrån ensamma om att ha mist ett barn.
Försök tänka på att möta människor med vänlighet och respekt, du vet aldrig vad de gått igenom just den dagen du möter dem. Kanske kan ditt leende och dina vänliga ord göra skillnad i den situation de går igenom just där och då. Det är också viktigt att du försöker ha en vänlig ton i dina mejl eller sms, de orden ligger du bara där, oemotsagda. För att inte tala om sociala medier… gode tid. Håll en vänlig ton ”out there”.
När vi hade små barn, när vi har jobbat i existerande, äldre kyrkor, när vi startade Lifecenter hade vi aldrig föräldrar i samma stad, men vi hade en stor ”familj” i de kyrkor vi tjänade. Våra barn hade många fantastiska barnvakter även om mor- och farföräldrar var långt borta.
När jag ser på våra barn idag, och de som de gift sig med, är det bara stor NÅD att de är som de är. Jag känner ju deras föräldrar ganska bra :)
När vi väl mötte far- och morföräldrar var det alltid fest! Jag tror inte våra barn glömmer somrarna på Västkusten hos mina svärföräldrar, precis vid havet, eller de helt ljuvliga veckor vi alltid hade i Karlskrona, också precis vid havet. Och så ska vi inte tala om jularna med hela stora släkten på respektive sida. Rikedom!
Ni vet väl att ”relationen sitter inte i antal mil”. Våra barn hittar och känner sig hemma i många städer i vårt land. Det är ju bara jag i familjen som har svårt att hitta som bekant.
Men tillbaka till där allt startade en gång, 40 år tillsammans idag.
Fira allt som går att fira. Egentligen skulle vi åkt långt bort för att fira våra 40 år, men i nuläget går det naturligtvis inte. Vi håller oss inom Sveriges gränser och är så tacksamma för det.
Är det något jag lärt mig längs med Livsresan så är det att alltid känna, ge och få tacksamhet, igenom alla säsonger, inklusive den vi går igenom just nu.
Så GRATTIS till oss min älskade Per-Johan! 40 år tillsammans är värt att firas kungligt! Let’s do another 40, at least :) Vem behöver Liseberg eller Gröna Lund när man är gift med dig, det är ett äventyr varje dag! I love you!
Nu fick du lite insyn i vår story, med betoning på lite… jämför dig aldrig med någon annans story, men inspireras gärna. Och du! Ge aldrig upp, det finns hjälp att få och det finns alltid en väg tillbaka.
Pray togehter, stay together.
”And now these three remain: faith, hope and love. But the greatest of these is love.”
1 Corinthians 13:13
Hälsningar från
en firande Ulrica
Sommaren 1980 flyttade den (väldigt) stora familjen Stenstrand till Karlskrona. Äldste sonen hette Per-Johan och vi upptäckte redan i september att vi (nästan) hade samma födelsedag, vi slog ihop våra 15-årsdagar hösten 1980.
Då gick vi på högstadiet, i nionde klass, jag gick i 9B, han gick i 9C - det innebar att vi hade ämnen ihop, genom nionde klass och genom hela gymnasietiden. Gode tid! Tala om highschoolsweethearts, så charmigt!
Den 11 februari 1981 blev vi ett par då jag la mitt lilla huvud på hans axel efter att han hade ”sänt lite signaler” någon månad eller två, jag minns inte exakt, det är ju länge sedan :) Charmen blev allvar ganska snabbt.
Hur som haver. På den vägen är det. Sedan dess är vi ett par. I ur och skur, ibland i moll men mycket i dur. Fem år senare, 1986, gifte vi oss och resten är historia. Vi sitter nästan ihop.
1989 föddes vår son Robert och året efter kom vår dotter Victoria, två fantastiska barn! Nummer tre var faktiskt en bra bit på väg för 23 år sedan denna vår, men så blev det inte. Livet ni vet. Vi är långt ifrån ensamma om att ha mist ett barn.
Försök tänka på att möta människor med vänlighet och respekt, du vet aldrig vad de gått igenom just den dagen du möter dem. Kanske kan ditt leende och dina vänliga ord göra skillnad i den situation de går igenom just där och då. Det är också viktigt att du försöker ha en vänlig ton i dina mejl eller sms, de orden ligger du bara där, oemotsagda. För att inte tala om sociala medier… gode tid. Håll en vänlig ton ”out there”.
När vi hade små barn, när vi har jobbat i existerande, äldre kyrkor, när vi startade Lifecenter hade vi aldrig föräldrar i samma stad, men vi hade en stor ”familj” i de kyrkor vi tjänade. Våra barn hade många fantastiska barnvakter även om mor- och farföräldrar var långt borta.
När jag ser på våra barn idag, och de som de gift sig med, är det bara stor NÅD att de är som de är. Jag känner ju deras föräldrar ganska bra :)
När vi väl mötte far- och morföräldrar var det alltid fest! Jag tror inte våra barn glömmer somrarna på Västkusten hos mina svärföräldrar, precis vid havet, eller de helt ljuvliga veckor vi alltid hade i Karlskrona, också precis vid havet. Och så ska vi inte tala om jularna med hela stora släkten på respektive sida. Rikedom!
Ni vet väl att ”relationen sitter inte i antal mil”. Våra barn hittar och känner sig hemma i många städer i vårt land. Det är ju bara jag i familjen som har svårt att hitta som bekant.
Men tillbaka till där allt startade en gång, 40 år tillsammans idag.
Fira allt som går att fira. Egentligen skulle vi åkt långt bort för att fira våra 40 år, men i nuläget går det naturligtvis inte. Vi håller oss inom Sveriges gränser och är så tacksamma för det.
Är det något jag lärt mig längs med Livsresan så är det att alltid känna, ge och få tacksamhet, igenom alla säsonger, inklusive den vi går igenom just nu.
Så GRATTIS till oss min älskade Per-Johan! 40 år tillsammans är värt att firas kungligt! Let’s do another 40, at least :) Vem behöver Liseberg eller Gröna Lund när man är gift med dig, det är ett äventyr varje dag! I love you!
Nu fick du lite insyn i vår story, med betoning på lite… jämför dig aldrig med någon annans story, men inspireras gärna. Och du! Ge aldrig upp, det finns hjälp att få och det finns alltid en väg tillbaka.
Pray togehter, stay together.
”And now these three remain: faith, hope and love. But the greatest of these is love.”
1 Corinthians 13:13
Hälsningar från
en firande Ulrica