Snart ett år äldre.
På bilden i samband med veckans blogginlägg ser du min fina mamma tillsammans med mig, troligtvis ungefär 1966, då är jag ett år gammal.
Bilden är tagen på Dragsö, en av många öar i Karlskrona skärgård. Där finns ett litet (med betoning på litet!) sommarhus som gått i släkten sedan urminnes tider. Jag är så tacksam till mina föräldrar, syskon, kusiner och alla släktingar som gav oss alla en helt ljuvlig, trygg och otroligt rolig barndom.
Att min mamma är lite krasslig har jag skrivit om förut, det ska jag inte upprepa igen :) Men när jag ser gamla bilder på mina föräldrar så förstår jag hur de tycker livet går fort. 70-talet var liksom ”häromdagen” för dem, för att inte tala om 90-talet, det var ju bara en kvart sedan. Glöm inte att de som är födda år 2000 fyller 20 år i år.
Nu skriver vi 2020. PJ och jag fyller snart år. Som vanligt fyller vi år (nästan) samtidigt, som vanligt är vi exakt lika gamla. Det förändras inte med tiden. En dag varje år har PJ en yngre fru, det är dagen mellan våra födelsedagar.
För 40 (!) år sedan flyttade mina svärföräldrar och hela barnaskaran Stenstrand till min gamla hemstad Karlskrona, min svärfar var min pastor i många år innan han blev just min svärfar. När familjen Stenstrand flyttat till Karlskrona upptäckte äldste sonen Per-Johan och jag att vi (nästan) hade samma födelsedag, vi skulle fylla 15 år det året. Vi slog ihop vårt födelsedagsfirande illa kvickt, några månader senare blev vi ett par vilket innebär att vi snart varit tillsammans i 40 år.
Snart blir vi ännu ett år äldre.
Livet går fort, men väl använt är det ändå långt.
Än så länge har jag inte haft någon ålderskris, ingen medelålderskris i sikte så långt ögat kan nå. Jag tycker det är helt underbart att åren läggs till mitt liv, det innebär så mycket mer erfarenhet. Det är ju ändå inget vi kan göra åt det, så varför klaga? Det är inte alla förunnat att bli äldre.
När vi fyllde 25 år var vi nyblivna 2-barnsföräldrar, vår älskade dotter Victoria föddes och lille Robert väntade på oss hemma. Jag minns att jag höll i Victoria och tänkte ”när det här barnet är 25 år, då är jag 50…”. Nu fyller snart lika älskade Victoria 30 år vilket innebär att PJ och jag i år fyller 55 år.
När jag ser mina föräldrar idag ser jag inte ålderdomen. Jag ser hur sjukdom och lite elände försöker bryta ner deras kroppar, men inte deras knoppar :) Inuti mina föräldrar bor en liten flicka och en liten pojke som fortfarande har lite busig uppsyn. Jag kan fortfarande se den unga kvinna i min mamma som med förälskad blick möter min pappas blåa varma ögon på bröllopskortet.
Det är inte så svårt att förstå att de ibland har svårt att ta in att deras barn nu är både far- och morföräldrar flera gånger om.
Både mina föräldrar och mina svärföräldrar har långt liv och långa äktenskap med växande familjer bakom sig. Det är mycket minnen, mycket kärlek och en och annan besvärlig dag i minnenas kavalkad när vi möts. Erfarenhet, mycket erfarenhet.
I somras fick min pappa och jag ”helt oväntat” några dagar tillsammans, bara han och jag. Det har inte hänt på årtioenden. Helt plötsligt kom jag på att jag bett Gud om tid med bara min pappa, ”helt plötsligt” satt jag mitt i mitt bönesvar.
Jag lyssnade, ställde frågor, lyssnade igen och ställde nya frågor.
Var rädd om livet, dina nära och kära, dina vänner. Livet pågår här och nu, det går inte i repris.
Psalm 118: 21
”This is the day the Lord has made;
let us rejoice and be glad in it”.
Varma hösthälsningar från
Ulrica - snart 55 år
Bilden är tagen på Dragsö, en av många öar i Karlskrona skärgård. Där finns ett litet (med betoning på litet!) sommarhus som gått i släkten sedan urminnes tider. Jag är så tacksam till mina föräldrar, syskon, kusiner och alla släktingar som gav oss alla en helt ljuvlig, trygg och otroligt rolig barndom.
Att min mamma är lite krasslig har jag skrivit om förut, det ska jag inte upprepa igen :) Men när jag ser gamla bilder på mina föräldrar så förstår jag hur de tycker livet går fort. 70-talet var liksom ”häromdagen” för dem, för att inte tala om 90-talet, det var ju bara en kvart sedan. Glöm inte att de som är födda år 2000 fyller 20 år i år.
Nu skriver vi 2020. PJ och jag fyller snart år. Som vanligt fyller vi år (nästan) samtidigt, som vanligt är vi exakt lika gamla. Det förändras inte med tiden. En dag varje år har PJ en yngre fru, det är dagen mellan våra födelsedagar.
För 40 (!) år sedan flyttade mina svärföräldrar och hela barnaskaran Stenstrand till min gamla hemstad Karlskrona, min svärfar var min pastor i många år innan han blev just min svärfar. När familjen Stenstrand flyttat till Karlskrona upptäckte äldste sonen Per-Johan och jag att vi (nästan) hade samma födelsedag, vi skulle fylla 15 år det året. Vi slog ihop vårt födelsedagsfirande illa kvickt, några månader senare blev vi ett par vilket innebär att vi snart varit tillsammans i 40 år.
Snart blir vi ännu ett år äldre.
Livet går fort, men väl använt är det ändå långt.
Än så länge har jag inte haft någon ålderskris, ingen medelålderskris i sikte så långt ögat kan nå. Jag tycker det är helt underbart att åren läggs till mitt liv, det innebär så mycket mer erfarenhet. Det är ju ändå inget vi kan göra åt det, så varför klaga? Det är inte alla förunnat att bli äldre.
När vi fyllde 25 år var vi nyblivna 2-barnsföräldrar, vår älskade dotter Victoria föddes och lille Robert väntade på oss hemma. Jag minns att jag höll i Victoria och tänkte ”när det här barnet är 25 år, då är jag 50…”. Nu fyller snart lika älskade Victoria 30 år vilket innebär att PJ och jag i år fyller 55 år.
När jag ser mina föräldrar idag ser jag inte ålderdomen. Jag ser hur sjukdom och lite elände försöker bryta ner deras kroppar, men inte deras knoppar :) Inuti mina föräldrar bor en liten flicka och en liten pojke som fortfarande har lite busig uppsyn. Jag kan fortfarande se den unga kvinna i min mamma som med förälskad blick möter min pappas blåa varma ögon på bröllopskortet.
Det är inte så svårt att förstå att de ibland har svårt att ta in att deras barn nu är både far- och morföräldrar flera gånger om.
Både mina föräldrar och mina svärföräldrar har långt liv och långa äktenskap med växande familjer bakom sig. Det är mycket minnen, mycket kärlek och en och annan besvärlig dag i minnenas kavalkad när vi möts. Erfarenhet, mycket erfarenhet.
I somras fick min pappa och jag ”helt oväntat” några dagar tillsammans, bara han och jag. Det har inte hänt på årtioenden. Helt plötsligt kom jag på att jag bett Gud om tid med bara min pappa, ”helt plötsligt” satt jag mitt i mitt bönesvar.
Jag lyssnade, ställde frågor, lyssnade igen och ställde nya frågor.
Var rädd om livet, dina nära och kära, dina vänner. Livet pågår här och nu, det går inte i repris.
Psalm 118: 21
”This is the day the Lord has made;
let us rejoice and be glad in it”.
Varma hösthälsningar från
Ulrica - snart 55 år