Ett härligt leende smittar.
När vi var tonåringar åkte vi varje år på skidläger till Österrike, första gången vi åkte dit var jag 14 år. Jag är född och uppvuxen i Karlskrona så för oss var det lika nära att åka till Alperna som att åka till svenska fjällen.
Resorna till Österrike blev många. PJ och jag åkte dit med vår ungdomsgrupp i Karlskrona under många år, senare blev PJ själv ungdomspastor - vi fortsatte att åka till Österrike med ungdomsgrupper både från Karlskrona, Huskvarna och även här i Västerås den första tiden.
Allra första gången vi åkte på denna sortens skidresa hade församlingen hyrt en gammal SJ buss, den var långt ifrån 5-stjärnig, men vi var unga och glada ändå. Just den vintern var det mängder med snö i hela Europa, ni vet sådär helt galet mycket som det kan bli vissa vintrar. Vi skulle passera Danmark på vägen ner till Alperna, men si där tog det tvärstopp. Inte på grund av Corona på den tiden utan på grund av SNÖ!
Bussen blev stående i snön, mitt ute i ingenstans, i en lång bil / buss kö i TRE dagar. Den gamla SJ bussen blev vårt ”hem”. Jag minns inte just nu hur vi fick mat och hur vi gick på toa heller för den delen, men vi överlevde på något sätt, jag sitter ju här och skriver till dig :)
Efter tre långa dagar började bussen rulla igen och vi kom till en mack, de flesta överlyckliga att äntligen få gå på en riktig toalett, tvätta sig lite grand och inte minst borsta tänderna.
I vår buss, full med hormonstinna tonåringar, var det en tjej som direkt började locka håret och måla naglarna. Tänk att det kan vara det första man tänker på efter tre dagar isolerade i en buss, ganska festligt så här i efterhand.
Hur som helst. Jag minns inte så mycket av resan, det är ju bra längesedan. Vi hade kul och jag lärde mig åka skidor ordentligt för första gången. Det jag minns med värme inombords är hur trevlig busschaufför vi hade. Med lugn och en fantastisk inställning körde han oss igenom Europa på bästa sätt. Busschauffören hette Anton och han bodde med sin familj i Rödeby, strax utanför Karlskrona.
Jag minns inte så mycket mer från just Anton mer än att han varje år körde bussen med ett härligt leende och smittande lugn atmosfär. Mysiga Anton!
Anton och hans fina fru är i himlen sedan flera år tillbaka.
Häromdagen läste jag att deras enda dotter, Ewa (några år äldre än vad jag är…) dog i cancer för någon vecka sedan. Det tog mitt hjärta. Ewa flyttade till Göteborg för många år sedan, gifte sig och bildade familj. Vi hade inte så mycket kontakt mer än lite ”Grattis” på Facebook då och då. Men jag minns henne som en solstråle, precis som sin pappa Anton, och säkert sin mamma också.
Ewa hade en blond, lockig kalufs och leendet hade gått i arv från pappa Anton, det var ett leende som smittade bara man såg henne på bild, hon var äkta. Den blonda kalufsen var borta sedan en tid tillbaka, jag har förstått på bilder jag sett att cellgifterna gjorde att hon bar peruk.
Älskade vän som läser det här. Visst kan Livet göra oss bittra och hårda? Kära nån, vissa dagar vill jag bara sitta och stirra in i väggen i timmar. Men jag gör inte det. Inte mot mig själv eller mot andra människor.
Jag jobbar på mig själv på många sätt, det tar aldrig slut. Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om mina brister, tro mig…
Men tänk ändå om vi tog till oss alla de härliga, upplyftande tweets och fina inlägg vi läser på sociala medier. Aldrig har vi fått så mycket uppmuntran som idag, aldrig har vi konstigt nog mått sämre. Knepig ekvation.
Det allra bästa du kan läsa är din Bibel varje dag. År ut och år in.
Ska vi avsluta med en gammal härlig SEGERtonersång? Jamen, det tycker jag.
”Guds löften håller…”
Guds löften håller, vad än jag mister
vad än som brister, de brister ej
Om himlens stjärnor än slocknar alla
Guds löften faller aldrig, nej (refräng)
Guds löften håller, när sist jag väckes
ur djupa sömnen av fadersrösten
av änglars händer mej kronan räckes
Guds löften sviker ej då (vers 4)
All uppmuntran.
Lyft alltid blicken!
Bli inte bitter. Bli bättre.
Psalm 23: 5
…”You honor me by anointing my head with oil. My cup overflows with blessings.”
Hälsningar från
Ulrica - Bibelläsare
Resorna till Österrike blev många. PJ och jag åkte dit med vår ungdomsgrupp i Karlskrona under många år, senare blev PJ själv ungdomspastor - vi fortsatte att åka till Österrike med ungdomsgrupper både från Karlskrona, Huskvarna och även här i Västerås den första tiden.
Allra första gången vi åkte på denna sortens skidresa hade församlingen hyrt en gammal SJ buss, den var långt ifrån 5-stjärnig, men vi var unga och glada ändå. Just den vintern var det mängder med snö i hela Europa, ni vet sådär helt galet mycket som det kan bli vissa vintrar. Vi skulle passera Danmark på vägen ner till Alperna, men si där tog det tvärstopp. Inte på grund av Corona på den tiden utan på grund av SNÖ!
Bussen blev stående i snön, mitt ute i ingenstans, i en lång bil / buss kö i TRE dagar. Den gamla SJ bussen blev vårt ”hem”. Jag minns inte just nu hur vi fick mat och hur vi gick på toa heller för den delen, men vi överlevde på något sätt, jag sitter ju här och skriver till dig :)
Efter tre långa dagar började bussen rulla igen och vi kom till en mack, de flesta överlyckliga att äntligen få gå på en riktig toalett, tvätta sig lite grand och inte minst borsta tänderna.
I vår buss, full med hormonstinna tonåringar, var det en tjej som direkt började locka håret och måla naglarna. Tänk att det kan vara det första man tänker på efter tre dagar isolerade i en buss, ganska festligt så här i efterhand.
Hur som helst. Jag minns inte så mycket av resan, det är ju bra längesedan. Vi hade kul och jag lärde mig åka skidor ordentligt för första gången. Det jag minns med värme inombords är hur trevlig busschaufför vi hade. Med lugn och en fantastisk inställning körde han oss igenom Europa på bästa sätt. Busschauffören hette Anton och han bodde med sin familj i Rödeby, strax utanför Karlskrona.
Jag minns inte så mycket mer från just Anton mer än att han varje år körde bussen med ett härligt leende och smittande lugn atmosfär. Mysiga Anton!
Anton och hans fina fru är i himlen sedan flera år tillbaka.
Häromdagen läste jag att deras enda dotter, Ewa (några år äldre än vad jag är…) dog i cancer för någon vecka sedan. Det tog mitt hjärta. Ewa flyttade till Göteborg för många år sedan, gifte sig och bildade familj. Vi hade inte så mycket kontakt mer än lite ”Grattis” på Facebook då och då. Men jag minns henne som en solstråle, precis som sin pappa Anton, och säkert sin mamma också.
Ewa hade en blond, lockig kalufs och leendet hade gått i arv från pappa Anton, det var ett leende som smittade bara man såg henne på bild, hon var äkta. Den blonda kalufsen var borta sedan en tid tillbaka, jag har förstått på bilder jag sett att cellgifterna gjorde att hon bar peruk.
Älskade vän som läser det här. Visst kan Livet göra oss bittra och hårda? Kära nån, vissa dagar vill jag bara sitta och stirra in i väggen i timmar. Men jag gör inte det. Inte mot mig själv eller mot andra människor.
Jag jobbar på mig själv på många sätt, det tar aldrig slut. Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om mina brister, tro mig…
Men tänk ändå om vi tog till oss alla de härliga, upplyftande tweets och fina inlägg vi läser på sociala medier. Aldrig har vi fått så mycket uppmuntran som idag, aldrig har vi konstigt nog mått sämre. Knepig ekvation.
Det allra bästa du kan läsa är din Bibel varje dag. År ut och år in.
Ska vi avsluta med en gammal härlig SEGERtonersång? Jamen, det tycker jag.
”Guds löften håller…”
Guds löften håller, vad än jag mister
vad än som brister, de brister ej
Om himlens stjärnor än slocknar alla
Guds löften faller aldrig, nej (refräng)
Guds löften håller, när sist jag väckes
ur djupa sömnen av fadersrösten
av änglars händer mej kronan räckes
Guds löften sviker ej då (vers 4)
All uppmuntran.
Lyft alltid blicken!
Bli inte bitter. Bli bättre.
Psalm 23: 5
…”You honor me by anointing my head with oil. My cup overflows with blessings.”
Hälsningar från
Ulrica - Bibelläsare